Gaute min. Modern flyttade händerna upp på hans axlar och såg in i gossens ansikte. »Din far har måst lägga stora saker i dina händer. Tror du dig icke om annat än att du måste tala om det med någon — så säg till din mor det som vilar på dig. Men bäst skulle det tyckas mig om du kunde tiga alldeles, min son!»
Det ljusa ansiktet under det glatta, lingula håret, de stora ögonen, den fylliga, fasta, röda munnen — så lik han var hennes far nu! Gaute nickade. Så lade han ena armen om moderns skuldra. Smärtsamt ljuvt kände Kristin att nu kunde hon luta sitt huvud mot gossens späda bröst; han var så lång nu att när han stod och hon satt, så nådde hennes huvud upp just över hans hjärta. För första gången var det hon som stödde sig mot barnet.
Gaute sade:
»Isak var ensam hemma. Jag visade honom icke vad jag bar, jag sade endast att jag hade något som jag måste bränna upp. Så gjorde han upp en stor eld på härden, innan han gick och sadlade hästen.»
Modern nickade. Då släppte han henne, vände sig mot henne och frågade, barnsligt rädd och undrande i rösten:
»Mor, vet I vad de säga — de säga att far — ville bli kung —»
»Det låter föga troligt, min pilt —», svarade hon med ett leende.
»Men han har ätt till det, mor», sade pojken allvarligt och stolt. »Och det tyckes mig att far kunde duga till det bättre än de flesta män —»
»Sch!» Hon tog åter hans hand. »Gaute min — du bör förstå, eftersom far visat dig sådan tillit — du och vi alla få ingenting säga eller tro, utan noga vakta vår mun, tills vi få veta något, så att vi kunna döma om huruvida vi böra tala eller huruledes. Jag rider in till Nidaros i morgon — och får jag tala ensam med din far någon stund, så skall jag nog säga honom att du har uträttat hans ärende väl —»
»Tag mig med eder, mor!» bad gossen häftigt.
»Vi få icke bringa någon på den tanken, Gaute, att du är annat än ett tanklöst barn. Du får fresta, son liten, att leka och vara glad, så gott du kan, här hemma — med det tjänar du honom bäst.»
Nåkkve och Björgulf kommo långsamt uppför sluttningen. De
gingo fram till modern, stodo där så unga, i sin spänning och
upprördhet. Kristin såg att de ännu voro så mycket barn, så de tydde
sig till sin mor i denna ängslan — och så långt på väg mot
mannaåldern att de gärna ville trösta och lugna henne, om de kunde finna
någon utväg därtill. Hon räckte en hand åt vardera. Men de talade
ej mycket med varandra.
En liten stund därefter gingo de nedåt, Kristin med en hand på axeln på var och en av de två äldsta sönerna.
482
