Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/491

Den här sidan har korrekturlästs

»Du ser så på mig, Nåkkve?» Men pojken rodnade, vände bort huvudet och svarade inte.

Han hade aldrig förr tänkt på hur modern såg ut. Det var år och dag sedan han tagit sig för att jämföra fadern med andra män — fadern var den vackraste och mest hövdinglike. Modern var modern, som fick nya barn; de växte ur kvinnornas händer in i brödraflockens liv och sammanhållning och strid och vänskap; modern hade öppna händer, som allt vad de behövde strömmade igenom, modern visste råd för det mesta, som var på tok, modern var för gården som elden på härden, hon bar hemlivet, som åkrarna kring Husaby buro årsgrödan, livet och värmen ångade av henne som av boskapen i ladugården och hästarna i stallet. Pojken hade aldrig tänkt på att jämföra henne med andra kvinnor —.

I afton såg han det med ens: hon var en stolt och fager fru. Med den breda, vita pannan under linklädet, de stålgrå ögonens fasta blick under brynens lugna bågar, med den fylliga barmen och de långa, välväxta lemmarna. Hon förde sin höga gestalt så spänstigt som en klinga. Men han kunde inte säga någonting om det, gick rodnande och tyst med hennes hand om sin nacke.

Gaute gick bakom Björgulf och höll fast i moderns bälte i ryggen. Den äldre brodern började mucka, för att han trampade honom på hälarna — de togo till att gnabbas och knuffas så smått. Modern tystade på dem och bilade deras tvist — och hennes allvarsamma ansikte mjuknade i ett leende därvid. De voro dock ej annat än barn, hennes söner —.

Hon låg vaken om natten — hade Munan sovande vid sitt bröst och Lavrans mellan sig och väggen.

Kristin sökte komma till något omdöme om sin mans sak.

Hon kunde inte tro det var så farligt; Erling Vidkunsson och konungens systrungar på Sudrheim hade varit anklagade för högmålsbrott och kungasvek — de sutto lika trygga och rika kvar i det, om de nu också ej stodo lika högt i konungens ynnest.

Troligen hade Erlend inlåtit sig på några olagligheter för att tjäna fru Ingeborg. Han hade ju under alla år bibehållit vänskapen med sin höga frändekvinna; Kristin visste att han givit henne en eller annan olaglig handräckning, som måste hållas hemlig, för fem vintrar sedan, då han gästat henne i Danmark. Nu då Erling Vidkunsson åtagit sig fru Ingeborgs sak och ville skaffa henne fritt förfogande över vad hon ägde i Norge — så var det väl tänkbart att Erling hade visat henne till Erlend eller att hon själv vänt sig till sin fars nästsyskonbarn, sedan det blivit kallt mellan Erling och kungen. Och att Erlend hade farit fram oförsiktigt i denna sak —.

Men då var det ej gott att förstå hur hennes fränder på Sundbu kunde vara inblandade i det —.

Men det kunde omöjligt sluta på annat sätt än att Erlend fick

483