full förlikning med konungen, om han ej gjort annat än varit för ivrig i hans mors tjänst.
Högmålsbrott. Hon hade hört talat om Audun Hugleikssons fall — det hade inträffat i hennes fars ungdom. Men det var gräsliga ogärningar som lades herr Audun till last. Hennes far sade det var lögn — jungfru Margaret Eriksdotter hade dött på Björgvinbispens arm, och Audun hade inte varit med på färden, då kunde han väl inte ha sålt henne till hedningarna. Jungfru Isabel var tretton år, men Audun mer än ett halvt hundratal, då han hämtade henne till brud åt kung Erik — det var en synd av en kristen människa bara att låna sitt öra åt slika rykten som det om den brudefärden. Visorna om Audun ville fadern icke höra sjungas hemma på sin gård. I alla fall så var det oerhörda ting som sades om Audun Hestakorn — han skulle ha sålt kung Håkons hela krigsmakt till den franska kungen och lovat att segla till hans hjälp med tolv hundra ledungsskepp — för det hade han låtit betala sig sju tunnor guld. Men det hade aldrig gjorts fullt klart för allmogen i landet, varför Audun Hugleiksson måste dö i galgen på Nordnäs.
Hans son for ut ur landet — folk sade, att han tagit tjänst i den franska kungens här. Ålhusriddarens sondöttrar, Gyrid och Signe, hade lämnat farfaderns avrättsplats tillsammans med hans stalldräng. De sades leva som fattiga bondhustrur någonstädes i en fjällbygd i Haddingjadal.
Det var i alla fall väl att de inte hade några döttrar, hon och Erlend. Nej, hon ville inte tänka på sådant. Det var så föga sannolikt att Erlends sak skulle få värre utgång än — än Erling Vidkunssons och Haftorssönernas till dömes.
Nikulaus Erlendsson till Husaby. Åh, nu tyckte hon det själv — Husaby var den vackraste gården i Norges land.
Hon skulle gå till herr Bård och få fullt besked. Fogden hade alltid varit hennes vän. Olav lagman också — förr i tiden. Men Erlend hade tagit i så häftigt den gången då lagmannens utlåtande gick honom emot i den där saken om stadsgården. Och Olav tog sig så nära den där olyckan med hans guddotters man.
Nära fränder hade de inga, varken Erlend eller hon — så stor släkt de än ägde. Munan Bårdsson hade ej stort anseende numera. Han hade farit olagligt fram, när han var syssloman i Ringerike; han var alltför het i sina försök att hjälpa sina många barn fram i världen — fyra hade han inom äktenskapet och fem utom. Och han sades ha fallit av mycket sedan fru Katrins död. Inge i Ryfylke, Julitta och hennes man, Ragnrid, som blivit gift in till Sverige, kände Erlend föga — detta var de barn, som voro efter herr Bård och fru Åshild. Mellan Hästnäsfolket och Erlend hade icke rått vänskap sedan herr Bårds död; Tormod på Råsvold gick i sin andra barndom, och hans och fru Gunnas barn voro döda, och barnbarnen omyndiga.
484
