mina av Gjeslingätten på kung Skules sida», sade hon tankfullt strax efteråt.
Hon mötte Gunnulvs forskande blick, och hon brast ut, het och häftig:
»Jag är blott en enfaldig kvinna, Gunnulv — föga gav jag akt på det, när min husbonde talade med andra män om slika saker — ovillig var jag att lyssna, när han ville tala med mig därom — Gud hjälpe mig, jag hade ej förstånd till att fatta så viktiga ämnen. Men så oförståndig kvinna jag än är, utan vett för annat än mitt husfrudöme och barnafostran — också jag vet att rätten hade alltför lång väg att fara, innan någon sak hann fram till denna kungen och hem igen till bygderna, jag också har förstått att allmogen här i landet haft mindre trevnad och vanskligare villkor nu än då jag var barn och salig kung Håkon var vår överherre. Min husbonde» — hon andades häftigt och flämtade några gånger, »min husbonde hade tagit upp en sak, som var så stor att ingen av de andra hövdingarna i detta land vågat lyfta den, det förstår jag nu —»
»Det hade han.» Munken tryckte händerna i varandra, hans röst blev bara en viskning. »Så stor sak att det tör tyckas mången illa att han själv skulle vålla dess vanlycka — på slikt sätt —»
Kristin skrek till och for upp. Då hon rörde sig så våldsamt, drev smärtan i brösten och armarna svetten ut över hela hennes kropp. Vild och feberyr vände hon sig mot den andre och ropade högt:
»Icke vållade Erlend det — det var så skickat — hans olycka var det —»
Hon kastade sig framstupa på knä med händerna stödda mot bänken och lyfte det rödflammiga, förtvivlade ansiktet mot munken:
»Du och jag, Gunnulv, du hans bror och jag, hans hustru i tretton år, vi borde icke lasta Erlend, nu då han är en arm, fången man, i livsfara kanhända —»
Gunnulvs ansikte skälvde. Han såg ned på den knäböjande kvinnan:
»Gud löne dig, Kristin, att du kan ta detta så!» Åter vred han de tärda händerna i varandra. »Gud — Gud unne Erlend liv och slika villkor, att han kan löna din trofasthet! Gud vände detta onda från dig och dina barn, Kristin —!»
»Tala icke så!» Hon reste sig, så att hon stod upprätt på knä, såg upp i mannens ansikte: »Det har icke varit till godo för oss, Gunnulv, när du tagit dig av mina och Erlends saker. Ingen har dömt honom så hårt som du — hans bror och Guds tjänare!»
»Aldrig har jag velat döma Erlend hårdare än — än jag måste.» Det vita ansiktet hade blivit ännu vitare. »Ingen på jorden har jag kärare än min bror. Det var väl därför — det sved i mig som om det var mina egna synder, dem jag skulle böta för själv, när Erlend handlade illa mot dig. Så är det Husaby — Erlend ensam
