Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/497

Den här sidan har korrekturlästs

»Jag menade icke det, jag menade — Gud styrke dig, Kristin, att du må mäkta detta, att bära din husbondes felsteg med ett kärleksfullt sinne —»

»Du ser, att jag gör det», hade hustrun som förut.

Gunnulv vände sig från henne, vit och darrande. Han strök sig över ansiktet:

»Jag vill gå hem. Jag kan lättare — hemma kan jag lättare samla mig — till att göra vad jag förmår för Erlend och dig. Gud — Gud och alla heliga män bärga min bror till liv och salighet. Åh, Kristin — tro icke att jag ej har min bror kär —»

Men sedan han gått, tyckte Kristin, att nu hade allt blivit värre. Hon ville ej ha tjänstfolket inne, utan gick och gick och vred sina händer och jämrade sig sakta. Det var redan sent på kvällen, då folk red in på tunet. Strax efter öppnades dörren, en stor, tjock man i reskappa skymtade fram i halvdagern därborta, kom fram till henne med klingande sporrar och släpande svärd. När hon kände igen Simon Andresson, brast hon ut i högljudda snyftningar och skyndade emot honom med utbredda armar, men hon skrek till av smärta, när han tryckte henne intill sig.

Simon släppte henne. Hon blev stående med händerna på hans axlar och pannan lutad mot hans bröst, hjälplöst snyftande. Han tog lätt om hennes höfter:

»I Guds namn, Kristin!» Det var som räddning redan i hans lugna, varma röst, i den levande manslukten av honom — svett, landsvägsdamm, häst och läderplagg. »I Guds namn, det är alltför tidigt att mista mod och hopp ännu — Det månde väl finnas någon råd, kan du veta —»

Om en stund hade hon fattat sig så pass att hon kunde be honom ursäkta. Hon var alldeles eländig av det att hon hade nödgats ta det yngsta barnet från bröstet så brådstörtat.

Simon fick reda på hur hon haft det dessa tre dygn. Han ropade på hennes tärna och frågade häftigt om det då icke fanns ett kvinnfolk här i gården som hade vett nog att begripa, vad som fattades husfrun. Men tärnan var en oerfaren ungmö, och Erlends gårdskarl var en änkeman med två ogifta döttrar. Simon skickade en karl ut i staden efter en läkekvinna, men bad Kristin gå till sängs. När hon fått litet lindring, skulle han komma in och tala med henne.

Medan de väntade på läkekvinnan, fingo han och hans sven mat i storstugan. Under tiden samtalade han med henne, som klädde av sig inne i kammaren. Ja, han hade ridit norrut så snart han fick höra vad som hänt på Sundbu — han hit och Ramborg dit för att vara hos Ivars och Borgars hustrur. Ivar hade de fört till kastellet vid Mjösen, men Håvard läto de vara på fri fot, dock hade han måst lova att stanna i bygden. Det sades, att Borgar och Guttorm skulle ha lyckats fly — Jon från Laugarbru hade ridit

489