Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/498

Den här sidan har korrekturlästs

ut till Raumsdal för att fråga efter underrättelser och skulle sända bud hit. Simon hade varit på Husaby i middags, men han hade ej stannat länge. Pojkarna hade det bra, men Nåkkve och Björgulv hade tiggt och bett att få följa med honom hit.

Kristin hade återfått lugn och mod, när Simon sent om kvällen satt på sängkanten inne hos henne. Hon låg i den välgörande mattighet som kommer efter svåra smärtor och såg på svågerns tunga, solbrända ansikte med de små fasta ögonen. Det var ett stort stöd att han kommit. Simon blev nog mycket allvarlig, när han hörde närmare om saken, men han talade dock förtröstansfullt.

Kristin låg och såg på älghudsbältet kring hans dryga midja. Det stora platta spännet av koppar med tunn silverbeläggning, utan annan utsirning än ett genombrutet A och M, som betydde Ave Maria, den långa dolken med de förgyllda silverbeslagen och stora bergkristaller på skaftet, den tarvliga lilla matkniven med sprucket hornskaft, lagat med mässingstråd — allt detta hade hört till hennes fars vardagsutrustning, sen hon var barn. Hon mindes när Simon fick det — nära före sin död hade fadern velat ge Simon sitt förgyllda praktbälte och silver till så många fler plattor att det kunde passa mågen. Men Simon bad att få detta — och då Lavrans sade att nu lurade han sig själv på bytet, menade Simon att dolken var dock en dyrgrip. »Ja, och så kniven», sade Ragnfrid och log litet, och männen skrattade och sade ja, kniven, ja! Om den kniven hade fadern och modern haft så många tvister; Ragnfrid förargade sig dagligdags över att se den fula, dåliga kniven vid mannens bälte. Men Lavrans svor på att hon skulle aldrig lyckas skilja honom och den från varandra. » Aldrig har jag då dragit den mot dig, Ragnfrid — och det är en så präktig kniv som någon i Norges land till att hugga i smör med — när den är varm!»

Hon bad att få se på den, låg en stund och höll den i sina händer.

»Denna kniven skulle jag önska jag ägde», sade hon sakta och bedjande.

»Ja, det tror jag nog — jag är glad att jag äger den, jag vill icke sälja den för tjugu mark.» Han grep leende om hennes handled och tog tillbaka kniven. Simon var alltid så behagligt lagom varm och torr om de små fylliga händerna.

Strax efteråt sade han godnatt, tog ljuset och gick in i stugan. Hon hörde att han knäböjde framför korset därinne, steg upp, släppte stövlarna i golvet — en liten stund därefter lade han sig tungt i sängen vid nordväggen. Så sjönk Kristin ned i en bottenlöst djup och ljuvlig sömn.


Hon vaknade först långt fram på nästa dag. Simon Andresson hade gått ut för många timmar sedan, och husfolket skulle be henne från honom att hon höll sig stilla hemma i gården.


490