Han kom ej tillbaka förrän fram mot non och sade genast:
»Jag har hälsningar till dig från Erlend, Kristin — jag fick tala med honom.»
Han såg hur ung hon blev i ansiktet, mjuk och ångestfullt öm. Så tog han hennes hand i sin, medan han redogjorde. Mycket hade icke han och Erlend kunnat säga varandra, ty den mannen som fört Simon upp till fången hade stannat inne hela tiden. Olav lagman hade skaffat Simon detta samtal, för det svågerskaps skull som varit mellan dem, då Halfrid levde. Erlend sände ömma hälsningar till henne och barnen, han hade frågat mycket efter dem alla, men mest efter Gaute. Simon ansåg att om några dagar skulle nog Kristin få tillstånd att träffa sin man. Erlend hade förefallit lugn och väl till mods.
»Hade jag gått ut med dig i dag, så hade också jag sett honom nu», sade hustrun sakta.
Simon sade nej, det var för att han kommit ensam. »Det kan dock bli lättare för dig på många vis, Kristin, att komma fram, när en man går före dig.»
Erlend satt i ett rum i östra tornet ut mot älven — en av herrekamrarna, om den också var liten. Ulv Haldorsson sades sitta i mörkstugan, Haftor i en annan kammare.
Varsamt och prövande, medan han spejade efter hur mycket hon förmådde bära, omtalade Simon, vad han kunnat få reda på i staden. Då han märkte att hon själv till fullo förstod det, dolde han ej att också han ansåg att det var en farlig sak. Men alla som han talat med sade att Erlend omöjligt kunde ha vågat planlägga ett dylikt företag och låta det gå så långt som han gjort, utan att han visste sig säker om att han hade en stor del av riddarna och herrarna bakom sig. Men då de missnöjda stormännens fylking var så djup, så var det icke antagligt att kungen skulle våga gå bröstgänges tillväga mot deras hövding, utan han måste låta Erlend få förlikning med honom på något vis.
Kristin frågade lågmält:
»Var står Erling Vidkunsson i denna sak?»
»Det har jag förstått att mången man ville giva något för att veta», sade Simon.
Han sade det icke till Kristin, och han hade icke sagt det till de män som han talat med om detta — men honom syntes det föga troligt att det bakom Erlend skulle stå någon större skara män som förbundit sig att våga liv och gods för en så farlig sak; de skulle näppeligen ha valt honom till hövding — att Erlend var opålitlig, visste ju alla hans jämlikar. Det var sant att han var fru Ingeborgs och kungsämnets frände; han hade åtnjutit någon makt och ett visst anseende under senare år, han var ej så oprövad i krig som de flesta av hans jämnåriga, och han hade ord om sig att kunna vinna och anföra ledungsmän — och ehuru han så
