de två små hade somnat, satt hon med sin spånad och berättade för Gaute, tills det blev sängdags också för honom.
VI
Erlend satt i kungsgården till inemot Klemensmässan. Då kom bud och brev om att han skulle föras till möte med kung Magnus under trygg lejd. Kungen ämnade fira jul på Bågahus[1] det året.
Kristin blev mycket skrämd. Med oerhörd möda hade hon vant sig vid att synas lugn, medan Erlend satt fången under dödsdom. Nu skulle han föras långt bort i det ovissa. Om kungen sades än si och än så, och i den krets, som stod honom nära, hade hennes man inga vänner. Ivar Ogmundsson, som nu var hövding på Bågahus, hade använt de hårdaste ord om Erlends högförräderi. Och han sades ha blivit ytterligare upphetsad genom något lösmynt tal som Erlend tillåtit sig om honom.
Men Erlend var glad åt förändringen. Kristin såg nog att han ej tog deras stundande skilsmässa lätt. Men denna långa inspärrning började nu fresta på honom, så att han begärligt grep utsikten till den långa sjöresan och tycktes nästan likgiltig för allt annat.
Inom loppet av tre dagar var detta ordnat, och Erlend seglade med herr Finns fartyg. — Simon hade lovat komma tillbaka till Nidaros före advent, sedan han fått ordna litet för göromålen där hemma; inträffade dessförinnan något nytt, hade han bett Kristin sända bud, så skulle han komma genast. Nu tänkte hon ut att hon skulle fara söderut till honom, och därifrån ville hon resa vidare till kungen, falla till hans fötter och be om nåd för sin make — gärna bjuda allt vad hon ägde i lösen för hans liv.
Erlend hade sålt och pantsatt sin gård i staden till flere; Nidarholms kloster ägde nu boningshuset, men abboten Olav hade älskvärt skrivit till Kristin och bett henne använda det, så länge hon behövde det. Hon satt nu ensam med en tjänarinna, Ulv Haldorsson, som kommit på fri fot, då det ej funnits fällande bevis mot honom, och hans brorson, Haldor, Kristins egen sven.
Hon rådslog med Ulv, och han ställde sig först något tvivlande — han menade att det blev en svår resa för henne över Dovre; det hade redan fallit mycket snö uppe i fjället. Men då han såg hennes själsångest, tillrådde han färden. Fru Gunna tog de två små barnen ut till Råsvold, men Gaute ville icke skiljas från sin mor, och hon tordes ej heller släppa den gossen ur sikte här nordanfjälls.
De fingo så hårt väder, när de kommo söderut på Dovre, att på Ulvs inrådan lämnade de sina hästar kvar i Drivstugan och lånade skidor där — för den händelse de skulle bli tvungna att övernatta ute. Kristin hade inte haft skidor på fötterna sedan hon var liten
- ↑ Bohus.
498
