Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/515

Den här sidan har korrekturlästs

»Det blir nog Darresläkten som skall sitta på Formo efter dig då, Simon», sade hon glad.

»Så blir det, om Gud vill. — Nej, i kväll vill jag gå ensam», sade han, då Kristin frågade om de skulle följas åt till aftonsången.

Om kvällen sade han till Kristin att han fått veta att Erling Vidkunsson skulle vara på sin gård Aker vid Tunsberg. Och denna förmiddag hade han tingat båtlägenhet nedåt fjorden — han ville tala med herr Erling om Erlends sak.

Kristin sade ej mycket. De hade nätt och jämnt vidrört detta förut men undvikit att gå närmare in på saken — huruvida herr Erling hade känt till Erlends förehavande eller ej. Simon sade att han ville rådslå mer Erling Vidkunsson, höra vad han tyckte om Kristins plan, att Simon skulle följa henne in till Lavrans’ mäktiga fränder i Sverige, påminna om släktskapen och kräva frändehjälp av dem.

Då sade hon:

»Men nu då du har fått en slik stortiding, svåger, så tyckes mig rimligast att du uppskjuter resan till Aker — först far upp vill Ringheim och ser till Ramborg och sonen din.»

Han måste vända sig bort, så svag kände han sig. Han hade väntat så på detta — om Kristin skulle visa tecken till att hon förstod hur han längtade efter att få se sin son. Men när han blivit något herre över sin sinnesrörelse, sade han, litet förlägen i rösten:

»Jag har tänkt, Kristin — Gud kanske unnar den pilten bättre förkovran, om jag kan vara tålmodig och styra min längtan efter att se honom, tills jag hunnit hjälpa dig och Erlend ett stycke framåt i denna sak.»

Dagen efter gick han ut och köpte rika och präktiga gåvor till sin hustru och gossen — likaså till alla de kvinnor som varit hos Ramborg, när hon fick barnet. Kristin tog fram en vacker silversked, som hon ägde efter sin mor, den skulle Andres Simonsson ha; men till sin syster skickade hon den tunga, förgyllda silverkedja, som hon en gång i barndomen hade fått av Lavrans tillsammans med relikkorset. Detta flyttade hon nu över på den kedja, som var Erlends fästegåva. Nästa dag vid middagstiden seglade Simon.

Om kvällen lade fartyget till vid en ö i fjorden. Simon stannade ombord, låg i ett mellanrum i lasten med några vadmalsstycken bredda över sig och såg på stjärnhimmeln, där stjärnbilderna tycktes dyka upp och ned, medan båten låg och stampade på de dåsigt glidande vågorna. Vattnet plaskade, och isflaken skrapade och dunkade mot fartygets sidor. Det var nästan skönt att känna kölden smyga sig längre och längre in genom kroppen. Det lindrade —.

Fastän — nu var han viss om att så illa som det varit, kunde det aldrig mera bli. Nu då han hade en son. Det var inte det att han trodde han kunde bli mera fäst vid gossen än han var vid

507