Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/520

Den här sidan har korrekturlästs

den starka, sugande längtan efter de tre sönerna, som voro där i dalen. Skulle hon kunna fortfara att härda ut med det liv hon nu levde dag för dag, så fick hon ej minnas sina barn. Hon höll ut, hon tycktes lugn och modig, hon talade med främmande och lyssnade till främmande och tog mot råd och tröst — men då måste hon hålla fast vid tanken på Erlend, bara Erlend! Under de enstaka småstunder då hon icke höll sina tankar kvar i viljans grepp, sköto bilder och tankar genom hennes håg: Ivar stod i vedboden på Formo tillsamman med Simon och väntade spänt, medan hans frände valde ut ett ämne åt honom att snida något av, bände i och granskade vedträna med händerna. Gautes ljusa pojkansikte, manligt beslutsamt, medan han framåtböjd kämpade mot snöyran den där gråa vinterdagen på fjället i höstas — hans skidor gledo bakåt, han sjönk baklänges nedför sluttningen ett stycke, det bar av djupt in i snödrivan med honom — och ett ögonblick var hans min nära bristningen, han var ett övertrött, hjälplöst barn. Tankarna ville gå till de två små: Munan kunde väl både gå och tala litet nu — var han lika söt som de andra varit i den åldern? Lavrans hade väl glömt henne. Och de två stora ute i klostret i Tautra. Nåkkve, Nåkkve, hennes förstfödde —! Hur mycket förstodo och vad tänkte de två stora, och hur bar Nåkkve det i sin barnslighet, att nu skulle väl ingenting i livet bli så för honom som hon och han själv och alla människor hade tänkt —?

Sira Eiliv hade skickat ett brev till henne, och hon hade omtalat för Erlend vad som stod i det om deras söner. Eljest nämnde de aldrig sina barn. De talade varken om det förflutna eller om framtiden numera, Kristin kom till honom med ett klädesplagg eller en rätt mat, han frågade hur hon haft det sen sist, de sutto hand i hand på hans säng. Så kunde det hända att de blevo ensamma ett ögonblick i det lilla kalla, smutsiga, stinkande rummet — de tryckte sig intill varandra i stumma, brinnande smekningar, hörde utan att uppfatta det Kristins tärna skämta med borgsvennerna utanför i trappan.

Tids nog, när han antingen tagits från henne eller blivit henne återgiven, att möta tanken på barnskaran och dess förändrade levnadsvillkor — på allt annat i hennes liv än mannen här! Hon kunde ej gå miste om en timma av den tid de fingo vara tillsamman, och hon tordes ej tänka på återseende med de fyra barn hon hade nordanfjälls — så antog hon Simon Andressons erbjudande att han skulle fara ensam till Trondheimen och tillsamman med Arne Gjavvaldsson tillvarata hennes intressen vid beräkningen av boets tillgångar. Mycket rikare skulle kung Magnus inte bli av Erlends ägodelar — mannen var mycket mera skuldsatt än han själv hade reda på, och han hade skaffat penningar som skickats till Danmark och Skottland och England. Erlend ryckte på axlarna och sade med ett halvt leende att dem väntade han nu ej något vederlag för.


512