bygd och världen. Då sade fru Åshild att de måste hem nu och bjöd henne ropa på Arne. Så satte Kristin händerna för munnen, hojtade och vinkade med sitt halskläde, tills hon såg den röda fläcken på tunet därnere röra sig och vifta tillbaka.
Någon tid därefter reste fru Åshild hem, men hela hösten igenom och första delen av vintern kom hon ofta till Jörundgård och stannade några dar hos Ulvhild. Barnet togs nu upp om dagarna, och de försökte få henne att stödja på benen, men de veko sig under henne, när hon skulle stå på dem. Hon var full av jämmer, vit och trött, och den stödjande snörda klädnad, som fru Åshild hade gjort henne av hästhud och fina vidjor, plågade henne mycket, så att hon helst ville ligga stilla i moderns famn. Ragnfrid hade den sjuka dottern ständigt i sina armar, så att Tordis nu fick stå för hela hushållet, och på moderns tillsägelse gick Kristin med henne för att lära och hjälpa till.
Kristin längtade efter fru Åshild från den ena gången till den andra, och vid några tillfällen samtalade fru Åshild mycket med henne, men andra gånger väntade barnet förgäves på ett ord förutom den andras hälsning, när hon kom och när hon for. Åshild satt endast hos de vuxna och talade med dem. Så var det alltid när hon hade mannen med sig, ty det hände nu att också Björn Gunnarson följde med till Jörundgård. Lavrans hade ridit till Haugen en dag på hösten för att lämna fru Åshild hennes läkelön — det var den bästa silverkannan med disk till, som de hade i huset. Då hade han sovit där om natten och rosade sedan gården mycket; den var vacker och välskött och ej så liten som folk sade, omtalade han. Och inne i husen tydde allt på välstånd, och husskicket var höviskt efter storfolks sedvänja söderut i landet. Vad Lavrans tyckte om Björn, sade han icke, men han tog alltid älskvärt emot honom, när han följde sin hustru till Jörundgård. Däremot behagade fru Åshild Lavrans övermåttan väl, och han sade att han trodde det mesta som berättats om henne var lögn. Han sade också att för tjugu år sedan torde hon näppeligen hava tarvat trollkonster för att binda en man vid sig — då hon nu var nära de sextio och likvisst såg ung ut och hade det vänaste och behagfullaste väsen.
Kristin förstod att modern var föga tillfreds med allt detta. Om fru Åshild sade Ragnfrid visserligen aldrig något, men en gång liknade hon Björn vid det gula, nedtryckta gräs man kan finna framvuxet under stora stenar, och Kristin tyckte detta stämde väl. Björn såg så underligt vissen ut, han var tämligen fet, blek och slapp och något skallig, ehuru han ej var stort äldre än Lavrans. Dock syntes det på honom att han en gång varit en mäkta fager man. Kristin kom aldrig till att byta ord med honom — han talade föga men blev helst sittande, där han en gång kommit att sitta, från det han trädde in i stugan och tills han skulle i säng. Han drack omåttligt, fast det syntes föga på honom, förtärde nästan ingen mat
