»Ja, du menar visst du kunde dugt till riksföreståndare, du», sade Munan hånfullt.
»Nej, du kan förstå, vi hade aktat dig därtill», skrattade Erlend.
»I Guds namn, vakta då munnen din, karl —»
De andra skrattade.
Erlend kom bort och rörde vid hans skuldra:
»Sover du, svåger —?» Simon såg upp. Den andre stod framför honom med en bägare i handen. »Drick då med mig, Simon! Dig kan jag tacka mest för att jag bärgat livet — och jag är glad för det, sådant det nu är, frände! Du bistod mig som en bror — hade du icke varit min svåger, så hade jag väl fått mista huvudet. — Så kunde du fått min änka —»
Simon sprang upp. Ett ögonblick stodo de två och sågo på varandra — Erlend blev nykter och vit i ansiktet, hans läppar skildes åt i ett flämtande andetag —
Simon slog med knytnäven bägaren ur den andres hand, mjödet skvalpade över. Så vände han sig och gick ut ur rummet.
Erlend stod kvar. Han torkade av sin hand och handleden mot kjortelskörtet, utan att han visste om det — såg sig om: de andra hade ingenting märkt. Med foten sköt han in bägaren under bänken — stod ett ögonblick — så gick han stilla ut efter svågern.
Simon Darre stod nedanför burstrappan — Jon Dolk höll på att leda ut hans hästar ur stallet. Han rörde inte på sig, när Erlend kom dit:
»Simon! Simon — jag visste icke — jag visste icke vad jag sade!»
»Du vet det nu.»
Simons röst var alldeles tonlös. Han stod orörlig, såg inte på den andre.
Erlend såg sig rådlös omkring. Det skymtade en blek fläck av månen bakom skyslöjan, små hårda snökorn dalade ned. Erlend rörde sig frysande:
»Vart — varthän skall du fara —?» frågade han tafatt och såg på svennen och hästarna.
»Jag söker mig ett annat härbärge», sade Simon kort. »Du kan väl veta, här gitter jag ej stanna —»
»Simon!» utbrast Erlend. »Åh — jag vet icke vad jag ej skulle ge för att ha det osagt —!»
»Icke jag heller», svarade den andre som förut.
Dörren gick uppe i loftet. Kristin trädde ut på svalen med en lykta i handen — lutade sig fram och lyste ned:
»Stån I här?» frågade hon, med ljus röst. » Vad gören I ute nu?»
»Jag kände på mig att jag borde se till mina hästar — som det är höviskt folks sed att säga», svarade Simon skrattande ditupp.
»Ja men — du har ju tagit ut dina hästar» undrade hon med undertryckt skratt.
