Första avdelningen
FRÄNDER EMELLAN
I.
ANDRA ÅRET Erlend Nikulausson och Kristin Lavransdotter bodde på Jörundgård, ville husfrun själv ligga på sätern över sommaren.
Hon hade gått och haft detta i tankarna alltsedan vintertiden. På Skjenne gård var det av gammalt sed att hustrun själv låg uppe på sätern, ty en gång i tiden hade en dotter från den gården blivit bergtagen, och sedan hade hennes mor velat ligga i fjället varje sommar. Men de hade i mångt och mycket sina egna sedvänjor där på Skjenne — folk i bygden hade vant sig vid det och tyckte det skulle så vara.
Men eljest brukade icke husbondfolkets kvinnor från storgårdarna själva draga till säters. Kristin visste, att när hon nu gjorde det, så skulle folk prata och undra.
Så fingo de då i Guds namn bruka sina tungor. De sladdrade väl i alla fall om henne och vad hennes var.
Audun Torbergsson hade ej ägt annat än sina vapen och de kläder han gick och stod uti, när han blev gift med Ingeborg Nikulausdotter på Loptsgård. Han hade varit biskopens hästsven; det var den gången då biskopen var här norrut och invigde den nya kyrkan som Ingeborg kom i olycka. Nikulaus Sigurdsson tog först illa vid sig, svor vid både Gud och människor att en stalldräng icke skulle bli hans måg. Men Ingeborg fick tvillingar, och då tyckte väl Nikulaus det blev för många att föda ensam, sade folk och skrattade. Han gav Audun sin dotter till äkta.
Detta hade hänt två år efter Kristins bröllop. Glömt var det icke, och folk hade nog i minne att Audun var utsocknes — han var från Hadeland, av god ätt, men släkten hade blivit alldeles utfattig. Och mannen själv var ej så särdeles väl liden i Sil, han var halsstarrig, styvsint, sen att glömma vare sig ont eller gott, men en mycket driftig bonde och nog så lagkunnig — på sätt och vis var Audun Torbergsson nu en ansedd man i bygden och en man som folk icke gärna gjorde sig till ovän med.
