vila din fot och var god och glöm om jag svarat dig annorlunda än jag bort —. Jag är trött», sade han, sträckte på sig och gäspade. Han frågade hur långt de kommit med vårbruket på Jörundgård — här hade de nu plöjt alla åkrar som lågo norr om gårdsgatan.
Kristin bröt upp, så snart hon tyckte höviskheten tillät det. Nej, Simon tarvade ej följa henne, sade hon, när han tog sin hättekappa och yxan — hon hade de stora piltarna med sig. Men han ville nödvändigt — bad också Ramborg gå med ett stycke mellan gärdesgårdarna åtminstone. Hon brukade eljest aldrig vilja det, men i kväll följde hon dem ända fram till vägen.
Ute var svarta natten och tindrande stjärnklart. Den svaga, ljumma doften av nygödslad åker ångade vårligt genom nattfrosten, Ljud av vatten fanns överallt i mörkret omkring dem.
Simon och Kristin gingo norrut, de tre gossarna sprungo före. Hon kände på sig att mannen gick där och ville säga något, men hon gitte ej hjälpa honom på traven, ty hon var mycket förtörnad på honom ännu. Nog tyckte hon om sin svåger — men det fick vara måtta med vad han trodde sig kunna säga och så slå bort det efteråt — det var bara fränder emellan! — Han måtte väl kunna inse att just för det han bistått dem så troget i deras vidriga öden, var det ej lätt för henne, när han blev häftig och grov — hon kunde ej gärna ge lika gott igen. Hon mindes första vintern, strax sedan de kommit till bygden: Ramborg hade sänt bud efter henne, för att Simon låg till sängs med svullen hals och var illa sjuk. Han led av detta onda då och då. Men när hon kom till Formo och gick in till honom, tålde han varken att hon tog i honom eller såg på honom; han var så retlig att Ramborg helt olycklig bad systern ursäkta att hon narrat dit henne. Simon hade ej varit bättre mot henne själv, sade hon, första gången han var sjuk, sedan de blivit gifta, och hon ville sköta honom. När han fick halsböld gömde han sig undan i det gamla hus de kallade för Sämunds stuga, och ingen tålde han hos sig utom en otäck, smutsig och lusig gammal karl, som hette Gunstein; han hade tjänat på Dyfrin redan innan Simon var född. — Sedan kom nog Simon till svägerskan och skulle släta över det: han tyckte ej om att någon såg honom, när han låg där på det viset, det föreföll honom vara en så ömklig sjuka för en vuxen karl. Kristin hade svarat ganska tvärt att det förstod hon icke: det var väl varken synd eller skam att ha en svullen hals.
Han följde henne ända fram till bron, och de växlade endast några ord under vägen, om väderleken och om gårdssysslorna — upprepade sådant som de sagt nere i stugan. Simon bjöd godnatt, men så frågade han med ens:
»Vet du, Kristin, vad jag gjort Gaute, eftersom pilten är så vred på mig?»
