henne att få bukt med dem, för att de voro två, som höllo ihop i vått och torrt. Hände det att hon kunde få Ivar för sig själv, så var han snäll och foglig nog, men Skule var häftig och envis — och när bröderna voro tillsamman, sade och gjorde Ivar allt vad den andre ville.
II.
Tidigt på hösten gick Kristin ut en dag vid midaftonstid. Getaren hade sagt att ett stycke nedåt sluttningen, om hon följde älvens lopp, skulle det finnas så många kungsljus på ett uthugget svedjeland.
Kristin fann stället: en brant backe, som solen gassade rakt på — det var just rätta tiden att samla blommorna. De stodo tätt, tätt, bort i rösen och kring de gråa stubbarna — höga, ljusgula stjälkar, fullsatta med utslagna småstjärnor. — Kristin satte Munan till att plocka hallon vid några snår, som han ej kunde komma bort ifrån utan hennes hjälp. Hon sade åt hunden att stanna och vakta honom. Så drog hon sin kniv och började skära av kungsljus, alltunder det hon ständigt såg bort till lillebarnet — Lavrans höll sig vid hennes sida och skar av blommor han också.
För sina två småbarn var hon alltid ängslig häruppe. Eljest fruktade hon ej det folket så mycket numera. Från många av sätrarna hade man redan rest hem, men hon hade tänkt ligga kvar tills efter Mariamässan, den sista i månaden. Det var nog svart om nätterna nu och hemskt, när det blåste — hemskt när de måste gå ut sent. Men här hade varit sådant fint väder, och nere i bygden var det torka i år och uselt bete. Männen måste ju övernatta häruppe både på senhösten och vintertid — och hennes far hade sagt att han aldrig märkt att där bodde någon på deras säter om vintern —
Kristin stannade under en ensam gran mitt i sluttningen, stod med händerna knäppta om den tunga börda av blomstjälkar som vilade över hennes arm. Härifrån såg man norrut ett stycke upp i Dovre. Säden stod i skylar på många ställen ute på åkrarna —.
Gula och solsvedda voro gräsvallarna där också. Men riktigt grönt var här aldrig i dalen, tyckte hon nu — inte så grönt som i Trondheim —.
Ja, hon längtade tillbaka till det hem de haft där — gården som låg så högt och hövdinglikt framme på åsens breda bringa, med åkrar och ängar som bredde sig vitt omkring och nedåt mot lövskogen i sluttningen, som sänkte sig mot sjön på dalbottnen. Den långa utsikten över låga skogsfjäll, som rullade bölja på bölja söderut mot Dovrefjäll. Och den tjocka gräsvallen, så frodigt djup om sommaren, röd av röda blomster under de röda kvällshimlarna, efterslåttern så saftigt grön om hösten —.
Ja, det hände att hon fick längtan efter själva fjorden — Sand-
