Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/569

Den här sidan har korrekturlästs

»Likaväl är den vackrare än min», sade hon. Ramborgs händer voro vita och små, men fingrarna voro korta och naglarna fyrkantiga.

»Ja», sade hon nästan vredgad, då Kristin skakade på huvudet och smålog. »Och ännu är du fagrare än jag någonsin varit. Och vår far och mor hade dig kärare än mig — alltid; du vållade dem sorg och skam, jag var hörsam och lydaktig och lade min hug till den man som de helst ville ha mig gift med — men likväl älskade de dig långt mera —»

»Nej, syster! De hade nog dig lika kär. Var glad, Ramborg, att du aldrig gjorde dem annat än glädje — du vet icke hur tungt det andra är att bära. Men de voro yngre på den tiden då jag var ung; därför talade de kanhända mer med mig.»

»Ja, jag tror alla voro yngre den tid då du var ung», sade Ramborg och suckade som förut.

En liten stund efteråt sov hon. Kristin satt och såg på henne. Hon hade känt systern så litet, Ramborg var ett barn, när hon själv blev gift. Och Kristin tyckte att hon på sätt och vis fortfarit att vara barn. Som ett barn hade hon sett ut, där hon satt hos sin sjuke son — ett blekt, förskräckt barn, som försökte stå på sig mot rädslan och olyckan.

Det hände att djur stannade i växten, om de fingo ungar för tidigt. Ramborg hade ej varit fulla sexton år, när hon fick sin dotter, och sedan var det som om hon aldrig riktigt kommit i växten igen; hon fortfor att vara späd och liten, utan yppighet och fruktsamhet. Hon hade fått denna enda gossen sedan, och han var underligt stillastående — vacker i ansiktet, ljus och fin, men så ynkligt liten och späd — hade gått sent, och ännu talade han så illa att endast de som dagligen voro omkring honom förstodo något av hans joller. Han var också så blyg och grinig mot främmande, så Kristin hade knappt fått röra vid systersonen förrän nu. Ville Gud och helge Olav unna henne den lyckan att rädda den lilla stackaren — åh, hon skulle tacka för det i alla sina dagar. Ett sådant barn, som denna mor var — hon kunde väl icke uthärda att mista honom! Och Kristin förstod också att för Simon Darre skulle det nog falla sig mycket svårt att bära om den enda sonen toges ifrån honom —.

Att hon blivit innerligt fäst vid sin svåger, det märkte hon bäst nu, då hon förstod hur djupt han led i denna ängslan och sorg. Hon kunde nog fatta sin fars stora kärlek till Simon Andresson. Men ändå undrade hon om han ej gjort orätt mot Ramborg, när han skyndade så med att få detta giftermål till stånd. Ty när hon såg på den spensliga systern, så tyckte hon att Simon måste dock vara både väl gammal och alltför tung och trög för att vara make till detta unga barn.


36—492523. Undset, Kristin Lavransdotter.561