III.
Dygnen gingo, och Andres låg där likadant; det blev ingen större förändring vare sig till det bättre eller till det sämre. Värst var att gossen fick nästan ingen sömn; han låg med halvöppna ögon och tycktes ej känna igen någon, hosta och andnöd pinade den lilla magra kroppen, och febern växlade och steg. En kväll hade Kristin givit honom en dvaldryck — då kom det ro över honom, men om en stund såg hon att barnet blivit blåblekt, huden kändes kall och fuktig. Hastigt fick hon hällt i honom varm mjölk och lade upphettade stenar under hans fotsulor, och sen tordes hon ej ge honom någon sömndryck mera — hon förstod att han var för liten att tåla vid det.
Sira Solmund bar dit relikerna från kyrkan till honom; Simon och Ramborg betalade förböner, utlovade fastor och allmosor, om Gud ville höra dem och skänka sonen livet.
Erlend tittade dit en dag; han ville ej stiga av hästen och gå in, men Kristin och Simon kommo ut på tunet och talade med honom. Han såg på dem mycket bedrövad. Den minen hos honom hade dock alltid retat Kristin på ett underligt och obestämt sätt. Nog gjorde det honom ont, när han såg människor sjuka eller sorgsna, men det var som om han blev mest förvirrad och illa till mods — han såg så innerligt rådlös ut, när han tyckte synd om folk.
Sedan kom Nåkkve eller tvillingarna varje dag till Formo och frågade hur det stod till med Andres.
Den sjätte natten medförde intet omslag — men frampå dagen tycktes gossen litet bättre, han var inte så het. Simon och Kristin sutto ensamma inne hos honom vid middagstiden.
Fadern drog fram en förgylld »bulla» — en liten rund dosa — som han bar vid halsen i ett snöre under kläderna. Han böjde sig ned över pojken och lät bullan dingla framför ögonen på honom, stack den i barnets hand och tryckte ihop dess små fingrar kring den — men Andres tycktes ej vara medveten därom.
Denna bulla hade han själv fått, då han var barn, och hade burit den allt sen dess — hans far hade haft den med sig från Frankrike. Den var invigd i ett kloster, som hette Sankt Mikaels berg, och det var en bild på den av Sankt Mikael med stora vingar; den tyckte Andres mycket om att få se på, berättade Simon under tiden med låg röst. Men lillpysen trodde att det var en tupp; han kallade änglarnas hövding för tupp! Långt om länge hade fadern lyckats lära honom att säga ängeln. Men en dag då de stodo ute på tunet, såg Andres att tuppen tuktade en av sina hönor: »Ängeln vred nu, far», sade han då.
Kristin såg bönfallande upp på Simon — det skar henne i hjärtat att höra på honom, fastän han talade så lugnt och stilla. Och
562
