Äntligen började det gråna på rutan. En tupp gol gällt. Och så hörde hon män på tunet — de gingo till stallet —.
Slappt sjönk hon tillbaka mot stolsryggen, skalv som i krampanfall och försökte sätta sig så att hon kunde hindra sina ben från att spritta och rycka till så vid varje skälvning.
Då rörde det sig starkt under linklädet — Andres sköt undan det från sitt ansikte, jämrade sig grinigt — han hade återfått medvetandet i viss mån, ty han grymtade missnöjt mot henne, när hon for upp och lutade sig över honom —.
Hon ryckte till sig duken och torven, störtade bort och stoppade in ris och ved i ugnsmynningen och kastade den dödes tillhörighet i den friskt sprakande brasan. Men så måste hon stå en stund, stödd mot väggen — tårarna strömmade ned över hennes ansikte.
Hon öste upp mjölk ur den lilla grytan, som stod bredvid elden, och har bort till barnet — Andres hade redan somnat igen. Han tycktes ha en sund sömn nu —.
Så drack hon mjölken själv. Det smakade så skönt att hon måste stjälpa i sig två tre skopor av den varma drycken.
Ännu tordes hon ej tala — gossen hade ej sagt ett ord som var begripligt. Men hon föll på knä vid sängfoten och läste inom sig utan ljud:
— Ja, ja, ja, det var något förfärligt som hon hade gjort —!
Men det var ju deras enda son. Hon, hon hade sju! Skulle hon ej försöka allt för att rädda sin systers enda son —.
Allt vad hon tänkt i natt — det var bara nattens förvillelse. Hon hade då ej gjort det för annat än att hon icke förmådde se detta barn dö i hennes egna händer.
Simon — han som aldrig hade svikit henne. Han som hade varit trofast och god mot varje mors barn, såvitt hon visste — och allramest mot henne och hennes. Och denna son som var hans ögonsten — skulle hon icke försöka allt för att rädda gossens liv —! Till och med genom en synd —.
Ja, det var syndigt, men Gud — straffa det på mig! — Simons och Ramborgs fagra, menlösa lilla barn! Gud kunde icke vilja straffa det på Andres —.
Hon var borta och lutade sig över sängen — andades på den ena lilla vaxvita handen. Kyssa den tordes hon inte — han fick ej väckas.
Ljus och skuldfri! — Det var under de fasans nätter då de
- ↑ Herre, vänd dig dock till oss igen; och var dina tjänare nådig! Psalt. 90:13. — Vart icke så högeligen förgrymmad, Herre, och tänk icke evinnerligen på vår missgärning; nej, se därtill att vi allesamman äro ditt folk! Jes. 64:9.
568
