Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/584

Den här sidan har korrekturlästs

ja, han var litet förvuxen, högaxlad och sned i ryggen. Och så hade han något inre men i magen — tålde ej annan kost än välling och tunnbröd.


I samhörigheten med sin släkt hade Simon Andresson alltid haft som en hemlig fristad, när hans eget liv tycktes honom — ja, svårt att tas med, eller hur man skulle säga. Det syntes honom betyda mycket mindre, att något gick honom emot, om han hade sina syskons framgång och lycka att tänka på. Hade det bara varit på Dyfrin som på faderns tid — då där var ro, tillfredsställelse och välgång vid gården — så tyckte Simon att det skulle mycket bidragit till att lindra hans egen hemliga oro. Det var som om hans livsrötter vore sammantvinnade med syskonens någonstädes djupt nere i mull och mörker. Varje hugg, som drabbade den ene, det onda som tärde på märgen hos någon av dem, det kände alla av —.

Gyrd åtminstone och han själv hade haft det så — förr åtminstone. Nu visste han ej så säkert om Gyrd kände det så längre —

Den äldsta brodern — och Sigrid — hade han hållit mest av. Han mindes — i uppväxtåren: han hade kunnat sitta och se sig så kär i den yngsta systern att han måste göra något för att visa det. Så muckade han gräl med henne, gnabbades och retades, luggade henne i flätorna, nöp henne i armarna, ty det var som om han inte kunde visa sin ömhet för henne på annat sätt utan att bli skamsen. Gnabbet dem emellan måste pågå, för att han utan förlägenhet skulle kunna ge henne alla godsaker han sparade, ta den lilla tösen med i sina lekar, när han byggde kvarn i bäcken eller byggde gårdar åt henne och skar visselpipor av sälg åt flickungarna om våren.

Som ett inbränt märke satt i hans sinne minnet av den dag då han fick veta hela hennes olycka. Vintern igenom hade han gått där och sett att Sigrid höll på att sörja ihjäl sig för sin döda fästmans skull — men mera förstod han icke. Så var det en söndag fram mot våren — han stod i svalgången på Manvik och förargade sig över kvinnorna, som ej kommo — ute på tunet stodo hästarna med kyrksadlar, och svennerna hade väntat länge. Till sist blev han ond och gick in i frustugan. Sigrid låg ännu — förundrad frågade han om hon var sjuk. Hans hustru satt på sängkanten — det gick en skälvning över det blida, vissnade ansiktet, när hon såg upp: »Sjuk är hon nog, det arma barnet — men ännu mer tror jag hon är rädd — för dig — för eder, sina fränder — hur I skolen taga detta —»

Systern skrek högt, kastade sig huvudstupa över Halfrids knä och klängde sig intill henne, slingrade de smala, nakna armarna om svägerskans liv — Skriket skar i Simon, så han tyckte hans hjärta isades och blev blodlöst därvid. Hennes smärta, hennes skam trängde in i honom, så att han icke visste till sig — och så kom en ångest,

576