Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/585

Den här sidan har korrekturlästs

som drev fram svetten: deras far — vad skulle han göra med Sigrid nu?

Han var så rädd, medan han knogade framåt på färden hem till Raumarike i det dåliga väglaget, att till sist började svennen, som var med honom och som inte begrep mycket, skämta över att han måste av hästen ett ärende, rätt som det var. Fullvuxen och gift karl var han ju själv för länge sedan, men han var så rädd, när han tänkte på mötet med fadern, att han fick bukrev —.

Och så hade fadern knappast sagt ett ord. Han hade fallit samman — som rothuggen. Ännu kunde det hända Simon att när han skulle till att somna, såg han det för sig och blev klarvaken på ögonblicket: fadern, som satt och vaggade och vaggade, med huvudet sänkt mot barmen, Gyrd stående bredvid med handen på högsätets armstöd, litet blekare än vanligt, med fällda ögon —.

»Gud vare lov att hon icke var här, när det kom i dagen —! Det är ändå väl att hon är hos dig och Halfrid —», hade Gyrd sagt, när de två blivit ensamma.

Det var enda gången Simon hört Gyrd säga ett ord som kunde tydas därhän att han icke satte sin hustru framför alla andra kvinnor —.

Men sett det hade han, hur Gyrd liksom vissnade och föll av, alltsedan han blivit gift med Helga Saksesdotter.

Den tiden har var trolovad med henne — sagt mycket hade Gyrd aldrig, men var gång han sett sin fästmö, gick Gyrd och var så strålande vacker, så Simon blev rent underlig till mods, när han såg på brodern. Han hade sett Helga förr, sade Gyrd till Simon, men aldrig talat med henne och aldrig kunnat tänka sig att hennes fränder kunde vilja giva så rik och fager brud åt honom —.

Gyrd Darres förunderliga skönhet i ungdomen hade Simon nästan känt som en heder för egen del. Han var vacker på ett särskilt vinnande sätt — det var som om alla måste märka att i denna fina och stillsamma unga man bodde godhet, högsinthet, ett modigt och adeligt hjärta. Så blev han gift med Helga Saksesdotter — och så var det som om det icke blev mer av honom —.

Fåmält hade han alltid varit — men de två bröderna voro ständigt tillsamman, och Simon redde sig gott med att tala för två. Simon var munvig, gällde för att ha gott huvud, var vänsäll — i dryckjom och skämt, på jakt och kappritt och allt slags ungdomsförlustelse hade Simon vänner hoptals, alla lika kära och lika nära. Den äldsta brodern följde med — sade föga, men log sitt vackra, allvarliga leende, och de få ord han talade, gjorde liksom så mycket av sig —.

Nu teg Gyrd Andresson som en låst kista.

Den sommar då Simon kom hem och sade till sin far att Kristin Lavransdotter och han voro eniga om detta, att båda önskade avtalet angående dem ryggat — då visste Simon att Gyrd hade för-

37 —492523. Undset, Kristin Lavransdotter.577