Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/589

Den här sidan har korrekturlästs

Här blev mindre och mindre reda med husets skötsel vid den här gården —. Simon kom ihåg att han givit tillbaka nyckeln åt sin hustru; det var till och med innan han reste söderut. »Ja, jag finner den väl då», sade Arngjerd.

Hon hade ett så gott leende — och kloka ögon — hon var inte så ful i alla fall, tänkte fadern. Och hennes hår var vackert, när hon slog ut det till helg och fest, ljust och rikt.

Erlends frillodotter hade varit fager nog — det kom då ej annat än olycka av det —.

Men Erlend hade fått den dottern med en fager och ättestor kvinna. Erlend hade väl aldrig gittat kasta sina ögon på en sådan som Arngjerds mor. Han hade vårdslöst gått sin övermodiga väg genom världen — och sköna och stolta fruar och mör hade helt enkelt stått i rad och bjudit honom älskog och äventyr —.

Simons egen enda synd i den vägen — sina pojkstreck då han var i kungsgården räknade han inte — ja, det kunde gärna varit litet mera glans över den synden, om han nu äntligen skulle gå och kränka sin goda och värdiga hustru —. Sett något vidare på Jorunn hade han då ej heller — mindes inte ens hur det kunnat bära till att han först kommit tärnan för när. Han hade festat om mycket ute bland vänner och bekanta den vintern, och när han kom hem till sin hustrus gård, satt flickan där och skulle vakta honom, så han kom i säng utan att vålla olycka med elden —.

Förnämligare äventyr hade inte det varit.

— Och desto mindre hade han förtjänt att det barnet skulle arta sig så väl och bli honom till sådan hugnad —. Och slika tankar borde han för resten icke hysa nu, då han skulle tänka på sin skriftegång.

När Simon i mörkningen gick hem från Romundgård, duggregnade det. Han sneddade över åkern. I det sista bleka skimret av dagsljus sken stubben blek och fuktig. Borta vid den gamla badstuväggen låg något smått vitt och blänkte nere vid marken. Simon gick dit och såg efter vad det kunde vara. Det var bitarna av den franska skålen, som blivit sönderslagen här i våras — barnen hade dukat bord på ett bräde, som låg över två stenar. Simon stötte till med yxan och välte ned alltihop.

Han förargade sig över sig själv med detsamma. Men han kunde ej fördra påminnelsen om den kvällen.

För att något försona att han teg med en synd, hade han talat med Sira Eirik om de där drömmarna. Ja, och så för att han kände behov att lätta sitt hjärta åtminstone för det. Han stod färdig att gå — då kom det över honom med ens — han måste tala om det. Och denne gamle halvblinde präst hade varit hans andlige fader i mer än tolv år.

Så gick han tillbaka och knäböjde åter framför Sira Eirik.

Prästen satt orörlig, tills Simon talat ut. Så gav han sitt utslag —

581