»Där —!» Mostermannen tog en kålklump ur sin mun och stack den i barnets. »Tag den då, Ulvhild Blomsterkind! — Den dottern din, svåger», sade han leende och såg efter mön, »blir visst icke så foglig som Arngjerd!»
Simon hade ej kunnat låta bli att tala om för sin hustru hur snällt Arngjerd tagit giftermålssaken. Men inte hade det varit hans mening att hon skulle säga det till Jörundgårdsfolket. Det var olikt Ramborg också — han visste att hon var föga förtjust i Erlend. Han tyckte inte om detta — inte om att hon talat om denna sak och inte att Ramborg var så oberäknelig och inte att Ulvhild, så liten unge hon var, tycktes vara så betagen i Erlend — hon som nästan allt kvinnkön —.
Han gick bort och hälsade på Kristin; hon satt i hörnet intill ugnsväggen och hade Andres i knät. Pojken hade blivit mycket förtjust i sin moster under den tid hon vårdade honom, medan han låg och höll på att tillfriskna efter sin sjukdom tidigare på hösten.
Simon förstod att de måtte ha något ärende till honom, eftersom Erlend kom så där. Han nötte icke trösklarna på Formo. Simon kunde ej neka till att Erlend redde sig väl med sin vanskliga ställning — när det nu en gång blivit så mellan svågrarna som det var. Erlend höll sig undan från honom, så mycket han kunde, men de träffades så ofta det behövdes, för att det ej skulle bli bygdeskvaller som ovänskap mellan fränderna, och då möttes de som de bästa vänner; Erlend var stilla och höll sig litet tillbakadragen, när de voro tillsamman, men hade i alla fall ett fritt och otvunget väsen.
När maten burits ut från bordet och öl framsatts, sade Erlend:
»Jag tänker du blir förundrad över mitt ärende, Simon — vi äro här för att bjuda dig och Ramborg på bröllop hos oss —»
»Nu tror jag du skämtar! Jag vet icke av att du har folk i giftomålsålder på din gård.»
»Det blir som man tar det, svåger. Det är Ulv Haldorsson —»
Simon slog sig på låren:
»Nu förväntar jag att mina plogoxar kalva till julen!»
»Du får då icke kalla Ulv en plogoxe», sade Erlend skrattande. »Det är nog olyckan det, att mannen varit alltför lustelig —»
Simon visslade. Erlend skrattade åter och sade:
»Ja, du må veta, jag trodde icke mina egna öron, när de kommo till gårds i dag, Herbrandssönerna från Medalheim, och krävde att Ulv skulle äkta deras syster.»
»Herbrand Rembas —? Men de äro ju unga svenner de — deras syster kan då icke vara så gammal att Ulv —?»
»Hon är tjugu vintrar gammal. Och Ulv närmare femtio, ja.» Erlend hade blivit allvarsam. »Du förstår, Simon — de måste hålla detta för ett måttligt gott gifte åt Jartrud; men det är det drägligaste av tu onda ting, att hon blir gift med honom. Ehuruväl
