Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/602

Den här sidan har korrekturlästs

sade, visste han ej. Men när han röjde upp i sin svärfars gömmor, hade han på bottnen av bokskrinet funnit en liten avlång träask, och i den låg ett sådant gissel som i klostren kallas för disciplin; de hopflätade läderremmarna voro mörkt fläckiga, det kunde varit blod. Simon hade bränt upp det — med ett slags sorgsen vördnad: han förstod att han fått inblick i något i Lavrans’ liv, som denne icke menat att någon människa skulle känna till.

»Han snackade nu visst icke om det med sina drängar i allt fall», sade Simon, när han tordes tilltro sig att svara.

»Nej, det är nog endast något som folk har hittat på», svarade Holmgeir medgörligt. »Han hade nu väl inga sådana synder att göra bot för, så att han skulle tarva —», karlen flinade litet: »hade jag levat så sedesamt och kristligt som Lavrans Björgulfsson — och varit gift med den oglada kvinnan, Ragnfrid Ivarsdotter — då skulle jag visst hellre gråtit för de synder jag icke begått —»

Simon sprang upp och drev till Holmgeir på munnen, så att den unge tumlade baklänges in mot eldstaden. Dolken föll ifrån honom — i nästa ögonblick fick han fatt i den och trängde inpå motståndaren. Simon avvärjde stöten med armen, över vilken hans kappa låg, grep tag om Holmgeirs handled och skulle just vrida från honom vapnet — under tiden lyckades prästsonen ge honom ett par knytnävsslag i ansiktet. Simon fick nu ett grepp över båda hans armar, men då högg pojken tänderna i hans hand.

»Biter du, racka —!» Simon släppte, sprang ett par steg tillbaka, ryckte sitt svärd ur skidan. Han gjorde utfall mot Holmgeir — så att den unga gestalten böjdes som en båge bakåt med ett par tum stål i bröstet. Strax efteråt sjönk Holmgeirs kropp av svärdsudden och föll tungt halvvägs i elden.

Simon kastade svärdet från sig och ville lyfta Holmgeir undan från eldstaden — då såg han Vidars yxa lyft till hugg rätt över hans huvud. Han hukade sig ned och vek åt sidan, fick tag i svärdet igen och hann nätt och jämnt slå undan Alf Einarssons, länsmannens klinga, svängde runt och måste åter värja sig mot Vidar med yxan — med ett halvt öga ser han bakom sig Björnssönerna och Björn av Lunde måtta åt honom med spjutsuddarna från andra sidan eldstaden. Han körde då Alf framför sig in mot den andra väggen, men märkte att nu kom Vidar mot honom bakifrån — Vidar hade släpat Holmgeir bort från elden, de voro syskonbarn, de två — och fränderna från Lunde kommo fram runt eldstaden. Han stod blottad åt alla sidor — och mitt under det hade han mer än nog att göra med att värja sitt liv, kände han en obestämd, smärtsam förundran över att de alla angrepo honom —.

I nästa ögonblick ljungade Erlends svärd mellan honom och Lundemännen. Toralde raglade åt sidan och undan, lutade sig mot väggen. Blixtsnabbt flyttade Erlend svärdet över i vänster hand och slog vapnet från Alf, så att det for skramlande bortåt golvet,

594