medskyldiga skulle röjas — nu, så långt efteråt, och på sådant sätt att det omöjligt kunde göra något till eller från för de män han skyddat med sitt liv och sin heder och sin egendom — röjas genom barnets ord till honom, som var dessa mäns närmaste frände —.
Han skulle sköta saken så att, gick det galet, skulle han komma att böta för dem alla — det hade Erlend svurit på krucifixet inför alla sina medansvariga i denna sak. Men att vuxna, vettiga män kunde lita på en sådan ed — Erlend rådde då väl icke själv ensam för det. Nu då Simon visste allt om sammansvärjningen, tyckte han det var det mest vanvettigt enfaldiga han hört talas om. Erlend hade varit villig att låta bryta sönder sig, lem för lem, för att hålla sin ed efter orden. Under tiden låg hemligheten i en tio års pojkes händer — Erlend hade själv sörjt för det. Och icke var det då heller hans förtjänst att icke Sunniva Olavsdotter visste mer än hon visste — Kunde någon människa bli klok på en sådan karl —!
Så att, om han ett ögonblick hade trott — nåja, det som Erlend och hans hustru tänkte att han hade trott — Gud skulle veta att den tydningen låg mycket nära till hands, då Gaute kom med detta talet om att han hade sett hans sigill under förrädarbrevet. Och de två kunde nog minnas att han visste ett och annat om Erlend Nikulausson, så han mindre än de flesta män hade grund att alltid tro det vackraste om den utbördingen. Men de hade väl glömt för länge sedan hur han en gång tog dem på bar gärning och fick skåda djupet av deras skamlöshet —.
Nej, det var föga mening i att han låg här och skämdes som en hund, för att han gjort Erlend orätt i sina tankar. Gud visste, det var ej för att han önskade tro sin svåger om ont — han hade endast känt sig olycklig vid den tanken. Men han visste själv att det var en vanvettigt dum misstanke — det skulle genast efteråt ha fallit honom in — även utan Kristins ord — att så kunde det icke hänga ihop. Nästan lika fort som misstanken — att Erlend skulle ha missbrukat hans signet — kom känslan: nej! Erlend kunde omöjligt ha gjort något dylikt. Erlend hade aldrig i sitt liv gjort någon vanhedrande gärning — som det låg omtanke bakom, eller fanns någon mening i —.
Simon vältrade sig runt i sängen och stönade. De hade fått honom själv halvfnoskig med all denna fånighet. Han pinades så, när han tänkte på att Gaute hade gått här i åratal och trott detta om honom — det var orimligt att ta det så tungt. Om han nu också höll av pojken, höll av alla Kristins söner — de voro ju bara barn nästan, då behövde han väl ej ta det så nära, vad de tänkte om honom!
Och att han skulle bli så sjudande vred, när han tänkte på de män som lagt sina händer på Erlends svärdshjalt och svurit att följa sin hövding! Hade de varit sådana får att de kunnat låta blända sig av Erlends talförhet och djärva väsen och tro den mannen vara ett hövdingsämne — så var det ej annat att vänta än att
