»Men jag skulle leka med skorna dina och håret ditt och fingrarna dina och följa dig ut och in dagen lång jag, Kristin, om du aldrig så mycket var min hustru och sov på min arm varendaste natt.»
Han satte sig halvt upp, tog om hennes skuldror och såg henne in i ögonen.
»Det är icke vackert av dig, att du talar så till mig», sade Kristin sakta och skyggt.
»Nej», sade Arne. Han reste sig upp och stod framför henne. »Men säg mig en sak — ville du icke hellre att det vore jag —?»
»Åh jag ville helst —», hon satt tyst en stund. »Jag ville helst icke ha någon man — icke ännu —»
Arne rörde sig ej men sade:
»Ville du hellre sättas i kloster då, så som det är beslutat för Ulvhild, och vara mö i alla dina dagar?»
Kristin tryckte de hopknäppta händerna ned i knät. Det skälvde underligt och ljuvligt inom henne — och i en plötslig rysning tyckte hon sig med ens förstå hur synd det var om den lilla systern — hennes ögon fylldes med tårar av sorg för Ulvhilds skull.
»Kristin», sade Arne sakta.
I detsamma skrek Ulvhild högt. Hennes krycka hade kommit in mellan några stenar i röset, och hon hade fallit. Arne och Kristin sprungo bort till henne, och Arne lyfte upp henne i systerns armar. Hon hade slagit sig på munnen och blödde mycket.
Kristin satte sig med henne i dörren till smedjan, och Arne hämtade vatten i en träskål. Tillsammans begynte de tvätta Ulvhilds ansikte. Hon hade också skrapat huden av sina knän. Kristin lutade sig smekande över de små smala benen.
Ulvhilds jämmer avtog snart, och hon grät sakta och bittert, som barn göra, vilka äro vana att ha ont. Kristin höll hennes huvud intill sin barm och vaggade henne sakta av och an.
Då började klockan ringa till vesper uppe i Olavskyrkan.
Arne talade till Kristin, men hon satt som om hon varken hörde eller fattade, böjd över systern, så att han blev rädd och frågade om hon trodde det var farligt. Kristin skakade på huvudet och såg icke på honom.
En liten stund efteråt reste hon sig och gick upp mot gården med Ulvhild i famnen. Arne följde efter, tyst och förvirrad — Kristin såg så frånvarande ut att hennes ansikte var alldeles stelt. Medan hon gick, fortsatte klockan att ringa ut över markerna och dalen; den ljöd ännu när hon steg in i stugan.
Hon lade Ulvhild i den säng systrarna delat alltsedan Kristin blivit för stor att sova hos föräldrarna. Så drog hon skorna av sig och lade sig ned med den lilla, låg och lyssnade efter klockan, länge sedan den tystnat och barnet somnat.
Det hade kommit för henne, när den börjat klinga, medan hon satt med Ulvhilds lilla blodiga anlete mellan sina händer, att kanske
54
