Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs

detta var ett tecken för henne. Om hon ville gå i systerns ställe — om hon själv förbunde sig till Guds och Jungfru Marias tjänst — månne Gud då ville återgiva barnet hälsa och rörlighet?

Hon påminde sig broder Edvins ord, att nu i dessa dagar var det endast de lytta och lama barnen, och dem föräldrarna icke kunde finna ett gott gifte åt, som de offrade åt Gud. Hon visste att hennes föräldrar voro fromma människor — likväl hade hon aldrig hört annat än att hon själv skulle bortgiftas, men när de förstodo att Ulvhild skulle komma att bli sjuk i alla sina dagar, då hade de strax den utvägen med henne att hon skulle i kloster.

Och Kristin ville inte själv — hon motstod den tanken att Gud skulle göra ett under med Ulvhild, om hon själv bleve nunna. Hon hakade sig fast vid Sira Eiriks ord om att det sker icke så många järtecken mera. Fast hon kände i kväll, att det var som broder Edvin sagt — hade en människa tro nog, så kunde den människan göra underverk. Men hon ville icke äga den tron, hon älskade icke Gud och hans moder och helgonen så — hon älskade världen och längtade efter världen.

Kristin pressade sin mun ned i Ulvhilds mjuka silkeshår. Barnet sov djupt, och den äldre systern satte sig oroligt upp men lade sig ned igen. Det blödde i henne av sorg och skam, men hon visste, att hon icke ville tro på under, medan hon icke ville offra sin arvedel av hälsa och fägring och älskog.

Så försökte hon trösta sig med tanken att föräldrarna icke skulle giva henne lov till något slikt. De skulle ej heller tro att det gagnade. Hon var ju bortlovad allaredan, och de ville nog icke mista Simon, som de höllo så mycket av. Hon kände sig besviken över att de tyckte det var sådan härlighet med denna mågen; hon tänkte plötsligt med ovilja på Simons runda, röda ansikte och små leende ögon, på hans sprättande gång — han studsade som en boll, tyckte hon med ens — på hans skämtsamma talesätt, som fingo henne att känna sig tafatt och dum, Det var icke heller något så märkvärdigt att få honom och så bara bli flyttad ner till Formo. Men ändå ville hon hellre ha honom än sättas i kloster. Och världen utanför fjällen — kungsgården och grevarna och riddarna, som fru Åshild talat om, och en fager man med sorgsna ögon, som skulle följa henne ut och in och aldrig bli trött. Hon mindes Arne den där sommardagen då han låg på sidan och sov med sitt bruna, blanka hår utbrett över ljungen — hon hade haft honom så kär den gången, som skulle han varit hennes bror. Det var icke vackert av honom att komma och tala så till henne, när han visste, att de aldrig kunde få varandra.

Det kom bud från Laugarbru att modern stannade där över natten. Kristin steg upp för att kläda av sig och gå till ro. Hon började snöra upp sin klänning — men så drog hon på skorna igen, slog kappan om sig och gick ut.

Natthimmeln välvde sig ljus och grön över fjällkammen. Det var

55