den ljusbruna, vågiga luggen, som föll ned litet över mannens panna. »Du har icke ett grått hårstrå ännu, du — Erlend är snart lika vit som svart i huvudet. — Och så likade det mig så väl att du fick de djupa groparna i dina kinder, när du log — och att du var så gladmält —»
»Ja, jag såg väl litet bättre ut på den tiden, än jag gör nu —»
»Nej», viskade hon häftigt — »när du ser blitt på mig —. Minns du första gången jag sov på din arm? — Jag låg och kved för tandvärk — far och mor hade somnat, det var mörkt på loftet, men du kom bort till bänken, där vi lågo, Ulvhild och jag, och frågade varför jag grät. Du bad att jag skulle vara stilla och icke väcka de andra. Och så tog du upp mig i dina armar, och så tände du ljuset och skar en trästicka och stack omkring den onda tanden, tills det kom blod. Så läste du över stickan, och så blev jag lugn igen, och så fick jag lov att sova i din säng, och du höll mig i dina armar —»
Simon lade sin hand på hennes huvud och tryckte det intill sin axel. Nu, då hon nämnde det, kom han ihåg: det var då han kommit till Jörundgård och sagt till Lavrans att bandet mellan honom och Kristin helst borde lösas igen. Han hade sovit föga den natten — och nu mindes han att han hade stigit upp en gång och skött om liten Ramborg, som låg och jämrade sig för tandvärk —.
»Har jag varit sådan mot dig, Ramborg min, någon gång — att det tyckes dig du har rätt att säga jag icke håller dig kär —?»
»Simon — tycker du icke, jag kunde vara värd att du hölle mig mera kär än Kristin? Ond och falsk var hon mot dig — jag har gått efter dig som en liten knähund alla dessa år —»
Simon lyfte varsamt ned henne ur sitt knä, reste sig upp och tog hennes händer i sina:
»Tala icke mer om din syster nu, Ramborg — på det viset. Jag undrar om du själv förstår vad du säger. Tänker du icke att jag fruktar Gud — kan du tro om mig att jag skulle vara så orädd för skam och den värsta synd, eller att jag icke skulle komma ihåg mina barn och alla mina fränder och vänner? Jag är ju din make, Ramborg — glöm icke det, och tala icke så till mig —»
»Jag vet att du icke har kränkt Guds lag eller heder och ära —»
»Aldrig har jag talat ett ord till din syster eller rört vid henne med min hand annorlunda än att jag kan svara därför på domens dag — det vittnar jag inför Gud och Sankt Simon apostel —.»
Ramborg nickade tyst.
»Tror du, din syster skulle umgåtts med mig, så som hon gjort alla dessa år, om hon tänkte som du, att jag älskar henne med syndig åtrå? Då känner du icke Kristin!»
»Åh, hon har aldrig tänkt på om någon annan man burit åtrå till henne än Erlend. Hon märker näppeligen att vi äro av kött och blod, vi också —»
624
