Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/645

Den här sidan har korrekturlästs

och vägen från deras skog leder genom en skog ett långt stycke. Där mötte henne två karlar — det var ännu mörkt, hon vet ej vilka de voro, kanske skogsgångare inifrån fjället — Till sist kunde hon icke värja sig längre, det arma, veka unga barnet. För ingen tordes hon klaga sin nöd — då modern och fadern sågo hennes olycka, drevo de henne hemifrån med slag och hårdragan och svärjande. Hon grät, mor, då hon sade mig allt detta, så att stenen i berget kunde mjukas upp.» Nåkkve tvärtystnade och drog tungt efter andan.

Kristin talade om att det tycktes henne den största olycka att dessa nidingar undkommit. Hon hoppades att de skulle nås av Guds rättfärdighet och få sin rätta lön på stupstocken.

Då började Nåkkve tala om Eyvors far, hur rik han var, besläktad med både den ena och den andra ansedda ätten. Barnet ville Eyvor skicka bort att fostras i en annan bygd. Gudmund Darres hustru hade haft ett frillobarn med en präst hon — och på Kruke satt ju Sigrid Andresdotter god och hedrad — En man måste ju vara både hårdhjärtad och orättvis för att mena att Eyvor vore utskämd genom detta och ätt hon utan eget förvållande fått över sig sådan skam och olycka — hon kunde väl duga till hustru åt en ärekär man likafullt —.

Kristin ömkade flickan och förbannade våldsmännen — och tackade och prisade i sitt hjärta den goda lyckan att Nåkkve icke blev myndig på fem år ännu. Så bad hon honom med milda ord tänka på att han nu borde vara mycket försiktig och icke uppsöka Eyvor i hennes bur sent om kvällen, såsom nu i natt, och ej visa sig på Ulvsvolden, utan att han hade ärende till husbondfolket, eljest kunde han mot sin vilja vålla att folk talade ännu mera illa om det olyckliga unga barnet. Ja, det var gott och väl att säga att de icke skulle finna honom klen i armarna, de som sade sig tvivla på Eyvors ord och ej ville tro att hon oförskyllt kommit i olycka — det skulle i alla fall bli svårt för den stackars kvinnan, om det skvallrades ännu mera —.

Tre veckor därefter kom Eyvors far och hämtade hem dottern till fästningsöl och bröllop. Det var med en god bondson från hennes bygd; först hade båda fäderna satt sig emot giftermålet, för att de lågo i tvist om några gårdparter. I vintras hade männen blivit ense, och de unga skulle trolovas, men då ville Eyvor helt plötsligt icke — hon hade vänt sin håg till en annan man. Men efteråt märkte hon nog att det var väl sent hon vrakade sin första vän. Emellertid begav hon sig till sin moster i Sil och hade visst tänkt att här skulle hon få hjälp att dölja sin olycka, ty nu ville hon nödvändigt ha den andre mannen. Men då Hilleborg på Ulvsvolden såg hur det var fatt med flickan, skickade hon henne tillbaka till föräldrarna. Att hennes far blivit rasande och klappat om flickan några tag och att hon då rymt hit igen, det var sant nog. Men

637