Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/646

Den här sidan har korrekturlästs

nu hade han kommit överens med den första friaren — och nu fick Eyvor hålla till godo med denne, hur litet hon tyckte om det.

Kristin såg att Nåkkve tog det tungt. I många dagar gick han och sade knappt ett ord, och modern tyckte så synd om honom att hon nätt och jämnt vågade se åt hans håll — ty mötte han moderns ögon, blev han så röd och såg så skamsen ut att det skar Kristin i hjärtat.

När tjänstfolket på Jörundgård ville prata om dessa händelser, sade husfrun skarpt att de skulle hålla munnen — den smutsiga saken och den usla kvinnan skulle icke nämnas i hennes hus. Frida förundrade sig över måttan: nu hade hon så många gånger hört Kristin Lavransdotter döma milt och med fulla händer hjälpa den mö som råkat i slik olycka — Frida själv hade två gånger funnit ett gott skydd i sin frus barmhärtighet. Men det lilla hon nu sade om Eyvor Håkonsdotter var så fult som någon kvinna kunde säga om en annan —.


Erlend skrattade, när hon talade om för honom hur illa Nåkkve blivit lurad — det var en kväll då hon satt ute på gräsvallen och spann och mannen kom och sträckte ut sig i gräset vid hennes sida.

»Det var ingen olycka skedd», sade fadern, »snarare tyckes mig att svennen lärt för gott köp att kvinnor skall en man icke lita på —.

»Säger du det?» frågade husfrun; hennes röst skalv av undertryckt vrede.

»Ja —», Erlend skrattade. »Om dig trodde jag då, den tiden jag mötte dig först, att du var så blid en mö, så du nändes näppeligen bita av en ostkant —. Böjlig som ett silkesband och mild som en duva — men då gäckade du mig skönt, Kristin —»

»Hur tänker du det hade sett ut för oss alla», sade hon, »om jag hade varit så blöt och blid?»

»Nej —», Erlend tog hennes händer, så att hon måste hålla upp med sitt arbete; han log upp mot henne, tindrande glad. Så lade han huvudet i hennes knä. »Nej, jag visste icke, sötaste min, hur god lycka Gud gav mig, då han förde mig dig till mötes — Kristin!»


Men därigenom att hon evigt och oavlåtligt måste lägga band på sig för att dölja sin förtvivlan över Erlends oföränderliga sorglöshet, kunde det hända att vreden fick makt med henne, när hon måste rätta sina söner: hon blev hård i handen och häftig i orden. Ivar och Skule fingo mest känna av det.

De voro i den värsta åldern nu, på trettonde året, och så vilda och självrådiga, att Kristin tänkte mången gång alldeles över sig given: månne någon mor i Norge fostrade maken till ribaldrar![1] Vackra

  1. Stråtrövare.

638