Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/651

Den här sidan har korrekturlästs

unga männen. Svart fjun skuggade redan kring deras barnsligt röda och mjuka munnar. Nåkkves fot stack ut under åklädet, smal, högvristad, med djupt insvängd hålfot — och inte särdeles ren. Och så tycktes det modern inte så länge sedan denna mansfot var så liten att den alldeles försvann i hennes slutna hand och hon tryckte den in under sitt bröst och lyfte den till sin mun, bet i varje liten rund tåknopp, för att de voro så ljusröda och söta som blåbärsrisets blomklockor.

Det var väl så att hon ej nog förstod att skatta det Gud givit henne till lott och del. Minnet av den tid då hon gick med Nåkkve och av de skräcksyner hon då hade vridit sig under — det kunde gå flammande hett genom hennes själ: hon hade blivit förlöst som man vaknar från drömmens fasor och marans tyngd på ens bröst till dagens signade ljus — Men andra kvinnor hade vaknat och fått se att dagens olycka var värra än det värsta de drömt. Ännu när hon såg en krympling eller en vanskapt människa, kunde Kristin bli hjärtesjuk vid minnet av sin egen fruktan för det ofödda barnet. Då ödmjukade hon sig inför Gud och helge Olav med brinnande nit, hon fick brått med att göra goda gärningar, hon ansträngde sig för att framtvinga sann ångers tårar ur sina ögon, medan hon bad. Men alltid kände hon detta oupptinade knot i sitt sinne, och den friska regnbyn avkyldes, gråten sipprade bort i hennes själ som vatten i sand. Så slog hon sig till ro: hon ägde i alla fall ej den fromhetens grodd hon en gång hade hoppats var hennes farsarv. Hon var hård och syndig, men hon var väl ej värre än folk är flest, och som folk flest fick hon tåla att het eld i den andra världen måste till för att hennes sinne skulle kunna smältas och luttras.

Fast stundom längtade hon efter att vara annorlunda. När hon såg på de sju vackra söner som sutto vid hennes bord, när hon på mässodagarnas morgon vandrade upp mot kyrkan, medan klockorna tonade och kallade så skönt till glädje och Guds frid, och hon såg den lilla skaran av smidiga, välklädda unga gossar, hennes söner, gå framför henne i backen. Hon visste ej av någon annan kvinna som fött så många barn och aldrig behövt känna vad det var att mista ett — och alla voro de vackra och friska, utan lyte till kropp och själ — bara Björgulf var något närsynt. Hon önskade att hon kunde glömma bort sina bekymmer, bli mild och tacksam, frukta och älska Gud, som hennes far hade gjort — hon mindes att fadern sagt att den som med ödmjuk håg tänker på sina synder och böjer sig inför Herrens kors tarvar aldrig att böja sin nacke under någon timlig olycka eller orätt.

Kristin blåste ut ljuset, nöp av skaren och gömde stumpen på dess plats, under den översta timmerstocken i väggen. Hon gick till gluggen igen — det var redan ljust som på dagen ute, men grått och dött — på de lägre hustaken, som hon såg ned på, rör-

643