»Jag är så rädd — milda min fru, Maria! Hjälp oss allesamman — jag är så rädd för vad det skall bli av alla mina söner ——»
»Ja, Kristin min — men du får vänja dig vid det — du kan icke gömma dem under din kjortel längre — snart äro de vuxna män, alla våra söner. Och du är ännu som hyndan —», han satt med ena benet över det andra, händerna knäppta om knät, och såg litet trött på hustrun, »du gläfser blint mot både vän och fiende, när det gäller din avkomma.»
Hon reste sig tvärt, stod stum ett ögonblick och vred sina händer. Så började hon gå hastigt fram och tillbaka i rummet. Hon sade ingenting, och Erlend satt tyst och såg på henne:
»Skule —» hon stannade framför mannen. »Ett olycksnamn gav du sonen din. Men du ville det — du ville att hertigen åter skulle stå upp i det barnet —»
»Det namnet är gott nog, Kristin. Olyckor — det finns många slags olyckor. Jag kom ihåg, när jag reste upp min farmors far i min son, att lyckan svek honom, men konung var han likaväl, med bättre rätt än kammakarens avkomling
»I voren stolta nog, du och Munan Bårdsson, över att I voren kung Håkon Håläggs nära fränder —»
»Ja, du vet att Sverres ätt fick kungablod i sig genom min fars moster, Margret Skulesdotter —»
En lång stund stodo man och hustru och stirrade varandra in i ögonen.
»Ja, jag vet vad du tänker, min fagra husfru.» Erlend gick bort och satte sig i högsätet igen. Med händerna vilande på de två kämpahuvudena böjde han sig litet framåt; han smålog kallt och retsamt. »Men du ser, Kristin min — mig har det icke brutit ned att jag blev en fattig och värnlös man. Du kan gärna få veta det — jag är icke rädd för att mina fäders ätt störtar med mig för alla tider från makt och ära. Jag också blev sviken av lyckan — men hade mina anslag gått igenom, skulle nu jag och mina söner haft plats och säte vid konungens högra hand, vartill vi, hans nära fränder, äro bördiga. För mig är nu visserligen spelet kastat överända — men jag ser på sönerna mina, Kristin, att de töra få slika villkor som deras ätt kräver. Du behöver icke klaga så för deras skull, och du skall icke strida så för att binda fast dem här i din ensliga dal — låt dem få pröva sig fritt, så får du kanske se, innan du dör, att de fått igen fotfästet i sin fars odalbygd —»
»Åh, du kan snacka! Bittra, heta vredestårar ville fram i hustruns ögon, men hon tvang dem tillbaka och log med förvriden mun:
»Du tycks vara ännu barnsligare än piltarna du, Erlend! Sådant sitter du och säger — och det är ej längre sedan än denna dag som Nåkkve så när fått slik lycka att en kristen människa icke vågar nämna den, hade icke Gud skyddat oss —»
656
