»Har du aldrig tänkt på det, Kristin, att du icke var helt utan skuld till — den olyckan —?
Minns du den kvällen i Nidaros — jag kom och stod framför din säng. Mycket ödmjuk var jag och full av sorg, för att jag gjort illa mot dig, min hustru — jag kom för att be dig — förlåta mig min orätt. Du svarade mig med att du bad mig gå och lägga mig där jag legat natten förut —»
»Kunde jag veta att du legat hos din frändes hustru —?»
Erlend stod ett ögonblick. Han bleknade och rodnade igen. Så vände han helt om och gick ut ur stugan utan ett ord.
Hustrun rörde sig ej — länge stod hon fullkomligt stilla med de hopknäppta händerna under hakan, stirrande in i ljuset.
Så lyfte hon huvudet med ett ryck — drog djupt efter andan. En gång fick han tåla att höra det —.
Då märkte hon ljudet av hästhovar ute på tunet — hörde på
gången att det var en häst som leddes av en karl. Hon smög sig
till dörren och ut i svalen, stod bakom stolparna och tittade.
Natten hade redan börjat ljusna. Ute på tunet stodo Erlend och Ulv Haldorsson. Erlend höll sin häst, och hon såg att den var sadlad och mannen resklädd. De två talades vid en stund, men hon kunde ej urskilja ett ord. Så svingade Erlend sig i sadeln och började rida fot för fot norrut mot gårdsledet; han såg sig ej om men tycktes tala med Ulv, som gick bredvid hästen.
När de försvunno mellan gärdsgårdarna, smög hon sig ut, skyndade, så ljudlöst hon kunde, bort till grinden, stod där och lyssnade — nu hörde hon att Erlend lät Svarten trava uppe på stora vägen.
Strax efter honom kom Ulv tillbaka. Han tvärstannade, när han fick se kvinnan där vid grinden. En stund stodo de och sågo på varandra i gryningsdagern. Ulv var barbent i skorna och hade inneplagg under kappan.
»Vad är det?» frågade husfrun häftigt.
»Det må väl du veta — jag vet det icke.»
»Vart red han hän?» sade hon åter.
»Till Haugen.» Ulv stod tyst ett ögonblick. »Erlend kom in och väckte mig — han sade att han ville rida dit i natt — och brådskande ärende tycktes han ha; det var några saker han bad mig se till att han fick ditupp efter sig.»
Kristin teg länge.
»Han var vred då?»
»Lugn var han» Om en liten stund sade Ulv sakta: »Jag är rädd, Kristin — måtte du icke ha sagt vad du hellre skulle låtit vara osagt —»
»En gång måste väl Erlend kunna tåla att jag talar till honom som till en vettig man», sade hustrun häftigt.
658
