Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/669

Den här sidan har korrekturlästs

vad därav följde, mest gjorde henne sorgsen för mannens egen skull: hon kände alltid att med dessa utbrott av sitt tygellösa sinne hade han syndat mot sig själv och sin själs välfärd mycket mera än mot henne.

Det som fortfor att svida i henne var alla de små sår han tillfogat henne med sin ovänliga likgiltighet, sin barnsliga brist på tålamod — med själva sin kärleks överdådiga och tanklösa väsen, när han visade att han i alla fall hyste kärlek till henne. Det var alla de år då hon varit ung och vek i sinnet, då hon känt att varken hälsa eller själskrafter kunde räcka till, där hon satt med famnen full av så hjälplöst små barn, om ej fadern, maken, visade att han ägde både förmåga och kärlek nog att värna henne och de små sönerna på hennes knä. Det hade varit ett sådant kval att känna sig svag i kroppen, enfaldig och oerfaren i sinnet och ej våga lita fast på sin makes klokhet och styrka — det var som om hon den tiden fått hjärtesår som aldrig ville läkas. Själva den söta lust det var att lyfta upp sitt dibarn, lägga dess ljuva mun till sitt bröst och känna den lilla varma, mjuka kroppen på sin arm, den förbittrades av fruktan och oro — så liten, så värnlös du är, och din far tänker icke nog på att han framför allt skulle ha i sikte din trygghet.

Och nu, då hennes småbarn fått märg i knotorna och ben i huvudskålen men ännu icke hunnit få en mans vett — då lockade han dem från henne. De gledo bort från henne hela skaran, make och söner, i denna underliga gossesinnets sorglöshet, som hon tyckte sig ha sett en glimt av hos alla män hon mött och som en nedtyngd, bekymrad kvinna aldrig kan deltaga i.

Så för sin egen del var hon endast sorgsen och vred, när hon tänkte på Erlend. Men hon blev änsglig, när hon måste undra vad sönerna tänkte.

Ulv hade varit på Dovre med två klövjehästar och forslat till Erlend de saker han bett att få efter sig ditupp — kläder och en del vapen, alla sina fyra bågar, säckar med pilspetsar och järnhaglar; tre av hundarna. Munan och Lavrans storgräto, när Ulv tog den lilla släthåriga tiken med silkeslena, hängande öronflikar det var ett fint utländskt djur, som Erlend hade fått av abboten i Holms kloster. Att fadern ägde en så sällsynt hund tycktes mer än allt annat i de två smås ögon höja honom över alla andra män. Och så hade han lovat dem att när tiken nu finge valpar igen, skulle de få välja ut var sin av kullen.

När Ulv Haldorsson kom tillbaka, frågade Kristin om Erlend hade nämnt när han tänkte återvända hem.

»Nej», sade Ulv. »Det tycks som om han ärnar slå sig till ro där.»

Av sig själv talade Ulv icke stort mer om sin färd till Haugen. Och Kristin kände motvilja för att fråga.


661