alltför rapp i tungan och nyttjade för många ord, när hon lade ut för prästen hurusom Erlend kommit att tänka på att han måste se till sin egendom där norrut på Dovre, den hade råkat rentav i vanhävd de sista åren, husen kunde visst ramla vad dag som helst — så många barn som de hade, så var det nödvändigt att de togo vara på vad de ägde — och mycket mera dylikt. Alltför ordrikt utlade hon saken, till och med Sira Solmund, så föga skarpsinnig han var, måste märka att hon kände sig osäker — nu talade och talade hon om att Erlend var en sådan ivrig jägare, det visste prästen nog. Hon tog och visade hermelinsskinnen, som hon fått från sin man — i sin förvirring hade hon givit dem åt prästen, nästan innan hon själv visste av det, innan hon hunnit tänka sig för —.
Hon var full av harm när Sira Solmund hade gått. Erlend kunde ha vetat detta, att då han blev borta på det här sättet, så skulle just en sådan präst som den de nu hade komma och forska efter om här var något att göra sak av —.
Sira Solmund var en liten pyssling till sin gestalt; det var ej gott
att gissa hans ålder, men han sades vara omkring en fyrtio vintrar.
Han var, som sagt, ej mycket skarpsinnig och ägde förvisso ingen
överflödig lärdom, men han var då en rättskaffens, from och sedlig
präst. En halvgammal syster till honom, barnlös änka och svår
skvallerkäring, skötte hans lilla hushåll.
Han ville gärna framstå som en nitisk kyrkans tjänare, men det blev mest småsaker och småfolk han slog ned på — han var räddhågad av sig och skygg för att ingripa mot storbönder och i kinkiga frågor, men hade han väl gjort det, så blev han mycket hetsig och hårdnackad.
I alla fall var han nog så väl liden av sina biktbarn. För det första kände folk aktning för hans stilla, ärbara vandel, och vidare var han icke så fiken efter penningar eller så påstridig, när det gällde kyrkans rätt och folks skyldigheter mot den, som Sira Eirik hade varit. Detta kom nu väl mest av att han var mycket mindre djärv än den gamla prästen.
Men Sira Eirik älskades och hedrades av var man och vart barn i bygderna runt omkring. Folk hade ofta förargat sig förr i tiden, då han med otillständig snålhet strävat efter att skaffa en trygg och burgen tillvaro åt de barn han avlat i frilloleverne med sin följeskvinna; första tiden han bodde i bygden hade Silborna haft svårt för att tåla hans myndiga stränghet mot envar som överskred det minsta bud i kyrkans lag. Krigsman hade han varit, innan han blev prästvigd, och han hade följt sjörövarjarlen, herr Alf av Tornberg, i sin ungdom; det märktes nog på hans framfart.
Men även under denna första tid hade sockenborna varit stolta över sin präst, ty han var framom de allra flesta av landets sockenpräster i kunskaper, vett, kroppsstyrka och hövdinglikt uppträ-
666
