dande, och han hade den vackraste sångröst. Och med åren och de tunga prövningar som Gud tycktes ha pålagt denne sin tjänare för hans ungdoms egenviljas skull hade Sira Eirik Kåresson tillvuxit så i visdom, fromhet och rättfärdighet, att hans namn nu var känt och ärat över hela biskopsstiftet. När han for till prästmöte i Hamarköping, blev han hedrad som en far av alla de andra prästerna, och det sades att biskop Halvard gärna skulle ha flyttat honom till en kyrka där han fått herrenamn och säte i domkapitlet. Men Sira Eirik skulle då ha bett att få stanna kvar där han var — han skyllde på sin ålder och därpå att hans syn varit försvagad redan i många år.
I Sil stod vid stora landsvägen, något söder om Formo, det vackra kors av täljsten som Sira Eirik bekostat och låtit uppsätta, på det ställe där ett stenskred från bergssluttningen ryckt bort hans båda förhoppningsfulla söner för fyrtio år sedan. Än i dag for icke äldre folk från bygden förbi det utan att stanna och läsa Paternoster och bönen till Maria för Alfs och Kåres själar.
Sin dotter hade prästen gift bort från sin egen gård med både gods och penningar. Han gav henne åt en vacker och högättad bondeson från Viken, ingen tänkte annat än att Jon Fis var en bra karl. Sex år därefter kom hon hem till sin far utsvulten, bruten till hälsan, trasig och nedlusad, med ett barn vid vardera handen och ett under bältet. De som levde i Sil på den tiden visste gott, fast de aldrig nämnde det, att barnens far blivit hängd som tjuv i Oslo. Jonssönerna artade sig icke väl — och nu voro de döda alla tre.
Ännu medan hans avkomlingar levde, hade Sira Eirik nitiskt sörjt för att pryda och hedra sin kyrka med gåvor. Nu blev det väl den som fick storparten av hans förmögenhet och hans kostbara böcker. Den nya kyrkan i Sil — Sankt Olavs och Sankt Tomas’ — var mycket större och präktigare än den gamla, som brann, och Sira Eirik hade kostat på den många härliga och dyrbara prydnader. Han gick till kyrkan varje dag för egen bön och betraktelse, men mässan för folket läste han numera endast vid de stora högtiderna.
Det var också Sira Solmund som oftast förrättade de prästerliga ämbetshandlingarna nu. Men när folk hade fått en tung sorg att bära eller oroades i själen av stora bekymmer och samvetsagg, uppsökte de helst den gamle sockenprästen, och alla tyckte att de alltid buro hjälp med sig hem från ett möte med Sira Eirik.
Och en kväll fram mot våren gick alltså Kristin Lavransdotter
till Romundgård och knackade på dörren till Sira Eiriks rum. Men
hon visste ej riktigt själv hur hon skulle kunna framföra sitt ärende;
så satt hon och pratade hit och dit, sedan hon lämnat sin
förningsgåva. Till sist sade den gamle mannen litet otåligt:
