var du en späd liten mö — Lavrans tog dig mellan sina knän, lade dina små händer i kors över ditt bröst och bjöd dig läsa Paternoster för mig — klart och fagert kunde du säga det, fast du icke förstod ett ord — sedan lärde du dig uttydningen av varje bön till vårt tungomål — kanske du glömt det nu —.
Har du glömt att din far undervisade dig och hedrade dig och älskade dig — att han hedrade den man du nu är så rädd att ödmjuka dig inför — eller har du glömt hur fagert och hederligt han gjorde bröllop åt er två? Så reden I ut från hans gård som två tjuvar — I haden stulit Lavrans Björgulfsons heder och ära!»
Snyftande gömde Kristin sitt ansikte i händerna.
»Kan du minnas än, Kristin — krävde han knäfall av er två, innan han kunde åter upptaga eder i sin faderliga kärlek? Tyckes dig det alltför hård kost för ditt högmod, om du måste böja dig för en människa som du kanske icke gjort så stor orätt emot som du gjorde mot din far —»
»Jesus!» Kristin grät alldeles över sig givet, »Jesus — förbarma dig —»
»Du minnes ännu namnet på honom, hör jag», sade prästen, »som din far mödade sig för att följa som läresven och tjäna som trofast riddare.» Han vidrörde det lilla krucifix som hängde över dem. »Syndalös dog Guds son på korset för att böta vad vi brutit mot honom själv —
Gå nu hem, Kristin, och tänk över detta, som jag har sagt dig», sade Sira Eirik, när han låtit henne gråta ut litet.
Men just i de dagarna blåste det upp sunnanväder med storm,
snöglopp och hällande regn — emellanåt var det så svårt att folk
knappast kunde ta sig fram över sitt eget gårdstun utan fara att bli
bortblåsta över alla tak, kunde man nästan tänka. Vägarna utåt
bygden blevo alldeles ofarbara. Vårfloden kom så bråd och strid
att folk flyttade bort från de gårdar som lågo mest utsatta för
den. Kristin flyttade det mesta av sina förråd upp på det nya
burloftet, och boskapen fick hon lov att sätta in i vårladugården
hos Sira Eirik — Jörundgårds vårladugård låg på andra sidan älven.
Det var en faslig möda i ovädret — längre upp i hagarna låg snön
blöt som smält smör — och kreaturen voro svaga, det hade varit
en sträng vinter. På två av de bästa ungnöten brötos benen av som
sköra stjälkar rätt som de gingo.
Den dagen de flyttade boskapen, kom plötsligt Simon Darre mitt på vägen med fyra av sina huskarlar. De började hjälpa till. I vind och regn och allt detta bråk, med kor som måste stödjas och får och lamm som måste bäras, blev det varken möjlighet att göra sig hörd eller ro att talas vid för fränderna. Men när de kommit in på Jörundgård och Kristin fått Simon och hans män bänkade i storstugan — alla som varit med denna dag behövde nu en dryck
670
