vita alba lyste stolans korslagda flikar underbart purpurblått. Dalen låg förgylld och vitglittrande liksom på bottnen av en grotta av svart mörker, ty uppe kring fjällens panna lågo ovädersskyarna, undanträngda av solstrålarna, och gjorde det svart inåt vidderna, dimman flydde in mellan höjderna, och den stora toppen ovan Formo stack upp ur mörkret, bländande vit av nyfallen snö. Kristin hade sett Nåkkve gå förbi. De genomvita plaggen hängde fastklibbade kring gossarna, medan de sjöngo ur fyllda lungor mot solskenet:
Salvator mundi, salva nos omnes, Kyrie, eleison, Christe, eleison, Christe, audi nos —.
Prästerna, korset hade tågat förbi, skaran av bönder följde efter i tunga, vattendränkta kläder, men de sågo sig omkring på vädret med undrande och strålande uppsyn, medan de togo upp sången — Kyrie, eleison!
Då såg Kristin — hon trodde icke sina egna ögon, nu var hon den som måste gripa tag i grannkvinnan efter stöd. Erlend var det ju som gick där i processionen; han var klädd i en drypande våt renskinnskolt med hättan dragen över huvudet — men det var han; han höll munnen halvöppen och ropade Kyrie, eleison om de andra — nu såg han rakt på henne, i detsamma han gick förbi — hon kunde ej riktigt tyda uttrycket i hans ansikte; det var som skuggan av ett leende över det —.
Tillsammans med de andra kvinnorna slöt hon sig till tåget uppåt kyrkbacken och stämde med de andra in efter de unga männen, som sjöngo litanian. Hon var ej medveten om annat än sitt eget hjärtas vilda hammarslag.
Under mässan såg hon en skymt av honom en enda gång. Hon tordes ej stå på sin vanliga plats, gömde sig i mörkret inne i norra skeppet.
Så snart gudstjänsten var över, skyndade hon ut. Hon sprang från sina tärnor, som voro i kyrkan. Därute låg bygden ångande i solen. Kristin sprang hemåt, utan att fråga efter att vägen nu var bottenlös.
Hon dukade sitt bord och ställde det fyllda mjödhornet framför husbondens högsäte, innan hon tog sig tid att byta ut de våta kläderna mot helgdagsdräkten — den mörkblå, utsydda klänningen, silverbältet, skorna med spännen och huvudklädet med de blå kanterna. Så föll hon på knä inne i kammaren. Hon kunde ej tänka, hon kunde inga ord finna själv, som hon gärna velat — om och omigen läste hon Ave Maria — sälla min Fru, käre Herre, Jungfruns son — du vet vad jag menar —.
Det dröjde och dröjde. Av sina tjänarinnor hörde hon att männen visst hade gått till bron igen — med bilor och hakar arbetade de för att få bort bråten av vrakgods, som satt sig fast — det
