Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/683

Den här sidan har korrekturlästs

stort värde på den unge mannen, tyckte också om bustrun, som var en stilla, behaglig kvinna. Litet efter midsommar fingo de två unga en son, och Kristin lånade henne vävstugan, där husfruarna på gården själva brukat ligga, när de fingo barn — men Jartrud tog illa upp att Kristin själv gick barnaföderskan tillhanda som den förnämsta hjälperskan vid förlossningen — ehuru Jartrud själv var ung och alldeles oerfaren, varken kunde hjälpa en barnsängskvinna eller sköta ett nyfött barn.

Kristin var gudmor till gossen, och Ulv höll barnsölet, men Jartrud tyckte att han kostade alltför mycket på det och lade alltför stora gåvor både på vaggan och på moderns säng. För att lugna sin hustru litet gav Ulv henne högtidligt flera dyrbarheter av sitt lösöre: ett förgyllt kors med kedja, en pälsfodrad kappa med stort silverspänne till, ett fingerguld och en sölja. Men hon förstod att han icke ville ge henne en endaste teg av den jord han ägde, förutom det som varit hans vängåva och morgongåva då han äktade henne — allt det övriga skulle gå till hans halvsyskon, såvida han själv ej fick avkomlingar. Och nu jämrade sig Jartrud över att barnet var dödfött och det icke såg ut som hon skulle få fler — hon blev till ett åtlöje i hela grannskapet, för att hon talade om detta med alla människor.

Ulv måste be Kristin att Haldor och Audhild skulle få bo i arenstugan, när den unga hustrun blivit kyrktagen. Kristin samtyckte gärna. Hon undvek Haldor, ty hon kom att påminna sig så mycket, som det var pinsamt att minnas, när hon talade med sin sven från förr i världen. Men hon kom att prata ganska mycket med hustrun, ty Audhild ville nödvändigt gå Kristin tillhanda så mycket hon kunde. Och frampå sensommaren blev barnet mycket sjukt; då tog Kristin hand om det och skötte det åt den unga, oerfarna modern.

När de båda unga om hösten reste norrut, saknade hon dem, men mest den lilla späda gossen. Så oförnuftigt hon visste det var, så hade hon under dessa år ej kunnat annat än känna ett slags smärta för att hon med ens tycktes ha blivit ofruktsam — fast hon ej var någon gammal kvinna, inte fyrtio år ännu.

Det hade hjälpt henne att hålla tankarna borta från mycket som gjorde ont, att hon haft den unga, barnsliga kvinnan och spädbarnet att hjälpa och sköta om. Och hur tungt hon än tyckte det var att se Ulv Haldorsson ej haft bättre lycka med sitt gifte, så hade sakernas läge i gårdsfogdens stuga mycket dragit hennes tankar från vissa andra ting.

Ty efter Erlends uppförande på gångdagen förmådde hon knappat mera tänka på hur det hela skulle sluta. Att han inför allas ögon kommit till bygden och kyrkan och så rymt norrut igen utan att hälsa sin hustru med ett ord, det tycktes henne så hjärtlöst, så nu trodde hon att han till sist blivit henne likgiltig —.


675