Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/694

Den här sidan har korrekturlästs

en. Simon hade legat i halvdvala under allt det som någon brett på honom. Det tyngde så — ibland tyckte han sig ligga krossad under tunga berghällar — och det gjorde så ont i huvudet. Ibland var han liksom borta, men så började smärtorna rasa igen inom honom — det var som om kroppen svällde och svällde, blev otänkbart stor och skulle till att sprängas i bitar. Det dunkade och dunkade i armen —.

Han försökte gå själv från släden och in — med den friska armen över Jons skuldra. Sigurd gick bakom och stödde honom. Simon märkte att männen voro grådaskiga i ansiktet av trötthet — två nätter å rad hade de suttit i sadeln. Han ville säga något till dem härom, men tungan lydde honom ej. Över tröskeln snavade han och for framstupa in i rummet — med ett vrål av smärta, då hans oformligt uppsvällda arm stötte emot något. Svetten silade av honom, när han sväljde de stönanden som ville fram, medan han blev avklädd och hjälpt i säng.

Inte så långt därefter såg han att Kristin Lavransdotter stod borta vid eldstaden och stötte något med en klubba i en träskål. Ljudet kändes rakt genom hans huvud. Hon öste upp ur en gryta i en liten bägare och dröp droppar däri ur en glasflaska, som hon tog fram ur sitt skrin — tömde det stötta ur skålen i grytan och satte bredvid elden. Ett sådant stilla och säkert handlag hon hade —.

Nu kom hon bort till sängen med bägaren i handen. Hon gick så lätt. Hon var lika rak och vacker som ungmön varit, den smärta husfrun med det magra, allvarliga ansiktet under huvudlinet. Han var svullen bak i nacken också, det gjorde ont, när hon sköt ena armen under och lyfte upp honom litet. Hon stödde hans huvud mot sitt bröst, medan hon höll bägaren till hans mun med vänstra handen.

Simon log litet, och när hon varsamt lät hans huvud glida tillbaka på kuddarna, grep han med sin friska hand om hennes ena. Den var varken mjuk eller vit längre, den fina långsmala kvinnohanden.

»Du kan visst svårligen sömma silke med de fingrarna nu», sade Simon. »Men goda och lätta äro de — och friskt kall är din hand, Kristin!» Han lade den på sin panna. Kristin blev stående så, tills hon kände att hon blev varm ini handen, då bytte hon om och tryckte försiktigt sin andra hand mot hans brännheta panna — ända upp till hårfästet.

»Din arm är stygg, Simon», sade hon. »Men med Guds hjälp går det nog väl.»

»Jag är rädd, Kristin, att mig kan du icke hela, så duktig läkare du än än», sade Simon. Men hans min var nästan munter. Drycken började verka; han kände mycket mindre av smärtorna. Men det blev så konstigt med ögonen — som om han inte kunde styra dem — han trodde han måste visst ligga och skela med ett öga åt vardera hållet —.


686