Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/695

Den här sidan har korrekturlästs

»Det går nog med mig som det är skickat», sade han som förut.

Kristin gick åter till sina grytor — smorde en deg på linnelappar, kom tillbaka och svepte det heta omslaget om armen från fingertopparna och ända upp, bakom ryggen och fram över bröstet, där svullnaden gick i röda strimmor från armhålan. Det gjorde ont först, men snart skänkte det lindring. Hon lindade ylle utanpå och lade mjuka dunkuddar under armen. Simon frågade vad hon hade smetat på omslagen.

»Åh, det är åtskilligt — mest symphyticarot och svalört», sade Kristin. »Hade det endast varit sommar, så kunde jag tagit det friskt ur min örtagård. Men jag hade rikligt — Gud vare tack, jag har icke behövt något av det förr i vinter.»

»Vad var det du berättade om svalörten en gång — du hade hört det av abbedissan, då du var i klostret — om namnet —»

»Menar du det att på alla tungomål har den ett namn som betyder svalört — ända från Greklandshavet och hit till Nordanland?»

»Ja — för att den går i blom i alla land då svalorna vakna ur vinterdvalan?» Simon slöt läpparna litet fastare. Då hade han redan länge legat i jorden —.

»Jag vill ha min vilostad vid kyrkan här», sade han, »om det går så att jag dör nu, Kristin. Jag är nu en så rik man att Andres sannolikt kommer att sitta med någon makt här på Formo en gång i tiden. Undrar om det blir en son Ramborg får efter mig i vår —. Jag hade gärna levat så länge att jag sett två söner i min gård.»

Kristin sade att hon skickat bud till Dyfrin om detta, att han blivit så sjuk. Gaute — han hade ridit redan i morse.

»Du skickade väl icke det barnet i väg ensamt?» frågade Simon förskräckt.

Hon hade ej haft någon till hands som hon trodde kunde hinna med Gaute på Rauden[1], svarade hon. Simon sade att det blev en svår resa för Ramborg — måtte hon bara inte skynda på mer än hon stod ut med. »Men mina barn ville jag nog gärna se —»

En stund efteråt började han åter tala om sina barn. Han nämnde Arngjerd — kanske han gjort orätt, då han icke samtyckte till anbudet från folket på Eiken. Men mannen tycktes honom väl gammal — och han hade varit rädd för en sak — att Grunde ju sades vara något våldsam av sig, när han blev drucken. Arngjerd, henne hade han velat sätta i de tryggaste omständigheter. Nu blev det Gyrd och Gudmund som fingo råda över hennes giftermål. »Säg till mina bröder, Kristin — jag lät hälsa dem att de skulle se sig väl för i denna sak. Ville du ta henne till dig på Jörundgård en tid, skall jag tacka dig, där jag ligger. Och gifter Ramborg om sig, innan Arngjerd är försörjd, så får du ta henne till dig, Kristin. Ja,

687
  1. Fuxen, den röde.