Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/696

Den här sidan har korrekturlästs

icke må du tro annat än att Ramborg alltid varit god mot henne — men skall hon få både styvmor och styvfar, är jag rädd hon skulle komma att hållas mer som en tjänarinna än som — ja, du minns jag var gift med Halfrid, när jag blev far till henne —»

Kristin lade milt sin hand på Simons och lovade att hon skulle göra allt vad hon kunde för flickan. Hon mindes vad hon själv sett — en vansklig ställning hade de barn som hade en storman till far och avlats i äktenskapsbrott. Orm och Margret, Ulv Haldorsson —. Hon strök och strök över Simons hand.

»Det är väl icke så visst heller att du dör den här gången, svåger», sade hon och log litet. Ännu kunde det gå som en återglans av ungmöns ljuva, milda leende över det magra, stränga kvinnoansiktet. Du ljuva, unga Kristin —.


Simon fick ej så stark feber den kvällen, och han kände mindre av smärtorna, sade han. När Kristin bytte omslag på armen, var den inte så uppsvälld; den kändes mjukare, märkena efter hennes fingrar blevo kvar en stund, när hon varsamt klämde på den.

Kristin skickade tjänstfolket till sängs. Jon Dolk, som nödvändigt ville vaka hos sin husbonde, lät hon lägga sig borta på bänken. Kistbänken med det snidade ryggstödet lät hon flytta fram till sängen och satt där, lutad mot ena hörnet. Simon låg halvt i dvala eller sov — en gång, då han vaknade, såg han att hon letat reda på en spinnten åt sig. Hon satt så rak, hade stuckit in käppen med ulltotten under vänstra armen, fingrarna tvinnade tråden, tenen sjönk och sjönk vid sidan av hennes långa, slanka sköte — så virade hon upp tråden, snodde på nytt, tenen sjönk — han somnade av att se på det —.

När han vaknade igen fram på morgonsidan, satt hon likadant och spann. Skenet från ljuset, som hon ställt så att sängomhöljet skuggade för honom, föll rakt på hennes ansikte. Det var så blekt och stilla; den fylliga, mjuka munnen hade blivit smal och fast sluten, hon satt med nedslagna ögon och spann. Hon kunde ej se att han låg vaken och stirrade på henne i skuggan av sängtjället. Hon såg så genombedrövad ut att Simon kände det som om hjärtat blödde i honom, medan han låg och såg på henne.

Hon reste sig, var borta och skötte om elden. Så ljudlöst. När hon kom tillbaka, tittade hon in bakom sängomhänget — mötte hans öppna ögon ur mörkret.

»Hur är det med dig nu, Simon?» frågade hon milt.

»Gott — står det till med dig nu.»

Men han tyckte sig känna att det var ömt upp under vänstra armen också nu — och uppe under hakan, när han rörde på huvudet. Ånej, det var väl bara något han inbillade sig —.

— Åh, hon skulle nog aldrig tycka hon hade mist något, när hon försmådde hans kärlek — för den sakens skull kunde han gott för-

688