Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/698

Den här sidan har korrekturlästs

lik», sade Simon. »Och något fagert lik är jag rädd att jag icke blir.»

Kristin undertryckte en snyftning. Hon gick bort och redde till en läskedryck igen. Men Simon sade:

»Jag tycker ej om dina drycker, Kristin — tankarna bli så oklara efter dem.»

Om en stund bad han att hon skulle ge honom litet i alla fall. »Men tag icke för mycket i den av det som dövar. Jag måste tala med dig om en sak.»

Han drack och låg och väntade på att smärtorna skulle ge med sig så pass att han orkade tala klart och lugnt med henne.

»Vill du ej att vi hämta Sira Eirik till dig — så att han kan tala till dig slika ord som nu kunde giva dig hugsvalan?»

»Jo, snart. Men det är somt jag skulle ha sagt dig dessförinnan.»

Han låg stilla en stund. Så sade han:

»Säg till Erlend Nikulausson att de ord jag talade till honom sist vi skildes åt, dem har jag ångrat varje dag sedan dess. Omanligt och småsinnat betedde jag mig mot min svåger den natten —. Hälsa honom och säg — bed honom tillgiva mig detta.»

Kristin satt med böjt huvud — Simon såg att hon blev blodröd ända upp under huvudlinet.

»Vill du bära fram detta bud till din make?» frågade han.

Hon nickade lätt. Då sade Simon igen:

»Kommer icke Erlend till mitt gravöl, så får du söka upp honom, Kristin, och säga honom detta.»

Kristin satt stum och mörkröd i ansiktet.

»Du vill väl icke neka att göra för min skull vad jag ber dig om, nu då jag skall dö?» frågade Simon Andresson,

»Nej», viskade hon. »Jag skall — göra det —»

»Det är illa för dina söner, Kristin, att det är ovänskap mellan deras far och mor», började Simon på nytt. »Jag undrar om du har sett hur mycket detta plågar dem. Hårt är det för de raska svennerna att veta sina föräldrar i var mans mun i bygden.»

Kristin svarade hårt och lågmält:

»Erlend for från våra söner — icke jag. Först miste mina söner fotfästet i den bygd där de voro födda till ätt och odal. Måste de nu tåla att bygdesnacket går om deras hem här i dalen, där jag är ifrån — icke har jag vållat det.»

Simon låg en stund och teg. Så sade han:

»Jag glömmer icke det, Kristin — mångt och mycket har du rätt att klaga över — illa har Erlend ställt för de sina. Men du får minnas — hade detta hans anslag drivits igenom, så skulle hans söner nu varit välbärgade och han själv stått bland de mäktigaste riddare i riket. Drottsvikare heter den man som misslyckas i en slik sak — men vinner han framgång med den, då talar folk mycket annorlunda. Halva Norge tänkte som Erlend den gången — att vi voro

690