Hon gick hemma på gården, ung, rödblommig i kinderna, mjuk och mild i anletsdragen, raskare i vändningen vid allt arbete — men hon åstadkom ej på långt när så mycket som hon förut brukat med sina vanliga stilla och jämna tåg. Hon gav inte sönerna skarpa tillrättavisningar som annars, när de gjorde någonting oriktigt eller ej vore henne fullt till lags. Nu sade hon dem några skämtsamma ord eller lät saken gå förbi opåtalt.
Lavrans ville nu sova hos de stora bröderna på loftet.
»Ja, nu måste du väl räknas till de vuxna svennerna du, sonen nin —.» Hon trädde fingrarna genom pojkens täta, gulbruna hår och drog honom intill sig — han nådde henne till mitt på bröset redan. »Du, Munan, kan du tåla ännu en tid att din mor håller dig för ett barn?» — Om kvällarna, när gossen lagt sig därnere i stugan, tyckte han nog om att modern satte sig hos honom på sängkanten och smekte honom litet; han låg med huvudet i hennes knä och småpratade, mera barnsligt än han gjorde om dagarna, när bröderna kunde höra honom. De talade om när far skulle komma hem.
Så flyttade han sig intill väggen och modern stoppade om honom. Kristin tände ljus, tog sönernas kläder, som hon skulle laga, och satte sig att sy.
Hon drog ur söljan framtill över barmen, stack in handen och kände kring brösten. De voro runda och fasta som en helt ung kvinnas, Hon strök upp ärmen ända till axeln och såg på sin nakna arm i ljusskenet. Den hade blivit vitare, mera fyllig. Så reste hon sig och gick — kände hur mjukt hon trampade i de mjuka inneskorna — strök nedåt sina slanka höfter: de voro ej skarpa längre och torra som en karls. Blodet sjöd i hennes kropp, som saven stiger i träden om våren. Det var den nya ungdomen, som utvecklades inom henne.
Hon gick i brygghuset med Frida och öste ljummat vatten på
säden till julmalt. Frida hade glömt att se om den i tid, den hade
legat och svällt, tills den blivit alldeles torr. Men Kristin grälade
inte på tjänarinnan — med ett halvt leende gick hon och hörde
henne ursäkta sig. Det hade hänt Kristin för första gången att hon
själv glömt se efter.
Till julen skulle hon ha Erlend hemma hos sig. När hon skickade honom detta bud, då måste han ju komma genast. Så vanvettig var väl mannen ändå ej att han inte gav med sig nu — han måste förstå att hon omöjligt kunde flytta upp till Haugen, långt bort från folk, när hon bar en annan med sig. Men hon ville vänta litet ännu med att skicka det budet — fast det ju var säkert nog — kanske ända tills hon känt liv —. Andra året de bott på Jörundgård hade hon haft en misslyckad resa, som folk säger. Då hade hon tröstat sig ganska fort. Hon var inte rädd att det skulle gå
