Vid gravölet hörde hon att någon hade mött Erlend norrut i Lesja; han var då på hemväg till sitt. Då kom han väl snart —.
Dagarna efteråt satt hon på bänken under det lilla fönstret, andades på sin handspegel, som hon tagit fram, gned den blank och granskade sitt ansikte.
Hon hade varit solbränd som en bondkvinna de sista åren, men varje spår härav var nu försvunnet. Hon var vit i huden med runda, klarröda rosor på kinderna som en målad bild. Så ansiktsfager hade hon ej varit sedan hon var ungmö — Kristin satt och höll andan av undrande lycka.
Då fingo de nu till sist den dotter som Erlend så mycket önskat sig — om det slog in, som kloka kvinnor sade. Magnhild. De finge bryta mot sedvänjan denna gång och uppkalla barnet efter hans mor först —.
Det föresvävade henne något ur en saga hon hört en gång. Sju söner, som jagades fredlösa på vildan hed för en ofödd liten systers skull. Så skrattade hon åt sig själv — hur hon kunnat komma att tänka på det, förstod hon ej.
Ur sin sömnadsstol med skrinet tog hon fram den skjorta av finaste vitt lin som hon sydde på, när hon var ensam. Hon drog ut trådar i linningen och sydde fåglar och hjortar på genombruten gallerbotten — det var år och dag sedan hon gjort ett så fint arbete. — Åh, måtte Erlend komma nu — medan hon ännu var bara vacker av detta, ung och rak, blomstrande och yppig —!
Strax efter Gregorsmässa blev det så vackert väder, så det var rentav vårlikt. Snön smälte och sken som silver; det var redan bara, bruna fläckar i södersluttningen, och fjällen höjde sig i blått dis. Gaute stod ute på tunet en dag och höll på att laga en släde, som blivit sönderkörd. Nåkkve stod stödd mot vedbodens vägg och såg på broderns arbete. Då kom Kristin från eldhuset, bärande på bägge armar ett stort tråg med nybakta vetelimpor.
Gaute såg upp efter modern. Så lade han yxa och borr på släden, sprang efter henne och tog tråget; han bar det över till fatburen.
Kristin hade blivit stående, röd i kinderna. När Gaute kom tillbaka, gick hon bort till sönerna:
»Jag tänker I fån rida upp till er far en av dagarna — säga honom att nu är det av nöden att han kommer hem och övertar styret. Jag orkar så föga nu — och det blir just i våranden också, som jag får hålla mig stilla —»
De unga gossarna hörde på henne; de rodnade de också, men hon såg att de blevo hjärtans glada. Nåkkve sade med konstlad likgiltighet:
»Vi kunde så gott rida i dag — vid nonstiden — vad tycker du, bror?»
