Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/722

Den här sidan har korrekturlästs

Redan vid middagstid nästa dag hörde Kristin ryttarna ute på tunet. Hon gick ut — det var Nåkkve och Gaute, de voro ensamma. De stodo där bredvid sina hästar, sågo ned och sade ingenting.

»Vad svarade er far?» frågade modern.

Gaute stod och stödde sig på sitt spjut, han fortfor att se ned. Då sade Nåkkve:

»Far bad oss säga att han väntade dig upp till sig var dag i vinter.»

Färgen kom och gick i Kristins ansikte:

»Nämnden I då icke för er far — att det är så med mig — att det ej är lång tid kvar, tills jag skall få ett barn igen —?»

Gaute svarade utan att se upp:

»Far tycktes icke mena att det var någon orsak — att du icke kunde flytta till Haugen för den sakens skull»

Kristin stod tyst en stund:

»Vad sade han?» frågade hon lågt och skarpt.

Nåkkve skulle till att tala. Gaute lyfte handen litet, såg hastigt bevekande upp på brodern. Men de äldste sade i alla fall:

»Far bjöd oss säga dig detta: du visste, när det barnet avlades, hur rik man han var. Och har han icke blivit rikare sedan dess, så har han icke blivit fattigare heller.»

Kristin vände sig från sönerna och gick långsamt mot boningshuset. Tungt och trött satte hon sig på bänken under fönstret, från vilket vårsolen redan smält bort is och rimfrost.

— Det var ju så. Hon hade tiggt sig till att få ligga i hans famn — först. Men det var ej vackert gjort av honom att påminna henne om det nu. Hon tyckte inte det var vackert av Erlend att skicka detta svar med deras söner —.


Vårvädret höll i sig. Det kom sunnanvind och väta en veckas tid — älven växte, blev stor och fulltonig. Det sorlade och rann i sluttningarna, det var snöskred uppe i fjället. Så blev det solsken igen.

Kristin stod ute bakom husen i den gråblå kvällen. Det var sådan fågelsång i snåren nere på gärdet. Gaute och tvillingarna hade gått upp till sätern — de skulle se sig om efter orrtuppen. Bullret av fågelleken hördes ned till gården från alla backar om mornarna.

Hon tryckte sina händer mot bröstet. Nu var det så kort tid igen — hon fick bära det till slutet med tålamod. Hon hade väl varit ovänlig och svår att leva tillsammans med ofta nog, hon också —. Orimlig i sin ängslan för barnen — full av onödiga bekymmer, som Erlend sagt. Hon tyckte han var hård nu i alla fall. Men nu blev det snart den tid då han måste komma till henne — det visste ju han också.

Sol och regnskurar omväxlade. En eftermiddag ropade sönerna

714