Intet, nej intet av sina barn hade hon älskat såsom denna lilla olycksvarelse. Intet av dem hade hon undfått under en så ljuv och vild lycka, intet hade hon burit under så säll förväntan. Hon tänkte tillbaka på de förflutna nio månaderna; till sist hade hon bara kämpat för livet för att behålla hopp och tro. Hon stod ej ut med att mista det barnet — och hon förmådde ej rädda det.
Allsmäktig Gud, Misskunds Drottning, helge Olav — hon kände själv att denna gång gagnade det till intet att hon kastade sig ner och tiggde om barnets liv —,
»Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro —»
Hon gick till kyrkan varje mässdag, som hon var van att göra. Hon kysste dörrposten, stänkte vigvatten över sig, bugade sig för det gamla krucifixet i korbågen. Frälsaren skådade ned, sorgsen och mild i sin dödsvånda. Kristus dog för att frälsa sina mördare. Helge Olav står inför hans anlete i oavlåtlig förbön för det folk som drev honom i landsflykt och dräpte honom —.
»Så som ock vi förlåta dem oss skyldige äro —»
Bön blir icke det du ropar i ditt hjärta, innan du bett ditt Paternoster utan svek —.
Förlåt oss våra skulder —. Minns du hur många gånger din skuld blev förlåten? — Se på dina söner därborta på männens sida. Se på honom som står främst, hövdingen för denna fagra ungdomsskara. Din synds frukt — i tjugu år snart har du sett Gud öka hans fägring, vett och mandom. Se Guds misskund — var är din misskund mot din yngste son därhemma —?
Minns du din far, minns du Simon Darre —?
— Men innerst i sitt hjärta kände hon att hon icke förlåtit Erlend. Hon kunde icke, ty hon ville icke. Hon höll fast om sin älskogs bägare, ville ej släppa den nu heller, fast den endast rymde den sista, beska dräggen. Den stund hon kunde förlåta Erlend, icke längre tänkte på honom med denna förtärande bitterhet — då var allt förbi som varit mellan dem.
Så stod hon där under mässan och visste att henne gjorde den intet gagn. Hon försökte bedja: Helge Olav, hjälp mig, gör ett järtecken med mitt sinne, så att jag kan bedja min bön utan osanning — tänka på Erlend med gudsfruktans lugn i själen. Men hon visste att hon ej själv önskade bönhörelse. Då kände hon också att det var fåfängt hon bad att få behålla barnet. Ett lån av Gud var Erlend unge — endast på ett villkor skulle hon få behålla honom, och det ville hon ej fylla. Och Sankt Olav tjänade det ingenting till att ljuga för —.
Så satt hon bredvid det sjuka barnet. Hennes tårar runno och
runno; hon grät utan ljud och utan att ändra en min, hennes
ansikte var lika grått och lika stenhårt, endast vitögat och ögonlocken
