Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/733

Den här sidan har korrekturlästs

»Namn ha icke varit nämnda», svarade biskopen. »Det är emot lagen. Men Jartrud Herbrandsdotter har krävt lov av mig att lämna sin make och följa med sina fränder hem, emedan hon beskyller honom för att ha hållit sig till en annan kvinna, en gift hustru, och avlat barn med henne.»

En stund tego de båda. Så genmälte Kristin:

»Herre — jag ber att I visen mig slik misskund att I äsken av dessa män att säga, så att jag hör det — om jag skulle vara den kvinnan!»

Biskop Halvard såg skarpt och forskande på husfrun. Så vinkade han — skaran från långhuset kom fram och ställde sig kring hans stol. Herr Halvard tog till orda:

»I, gode män från Sil, haven i dag vänt eder till mig på olämplig tid och burit fram en klagan, som rätteligen först skulle hava framförts hos min ombudsman. Nu hade jag överseende härmed, eftersom jag visste att I kunnen näppeligen vara fullt lagkunniga. Men här har nu denna kvinna, hustru Kristin Lavransdotter i Jörundgård, kommit till mig med en underlig bön — hon ber mig fråga eder huruvida I törens säga henne upp i ögonen att här gått tal i bygden om att hennes äkta make, Erlend Nikulausson, icke skulle vara far till det barn hon fick i våras?»

Sira Solmund svarade:

»Det har blivit sagt i vår gård och var torparstuga här i bygden, att det barnet var avlat i hor och blodskam mellan husfrun och hennes gårdsfogde. Och det tycktes oss föga troligt att kvinnan själv icke skulle veta av att det ryktet gick.»

Biskopen ville tala, men Kristin sade högt och fast:

»Så hjälpe mig Gud allmäktig, Maria mö och Sankt Olav och Sankt Tomas ärkebiskop — jag har aldrig vetat att denna lögn blivit sagd om oss.»

»Det är icke gott att förstå — varför du då tyckte dig behöva dölja så väl att du gick med barn», sade prästen. »Du gömde dig för folk och kom nästan icke utanför din stuga på hela vintern.»

»Det är länge sedan jag hade vänner bland bönderna här i bygden — föga samkväm har jag haft med folket här de sista åren. Ehuru jag icke förrän nu vetat att alla tyckas vara mina fiender. Men jag kom till kyrkan varje mässodag», sade Kristin.

»Ja, och då höljde du dig i tjocka kåpor och klädde dig så att det icke skulle synas att du blev bred under bältet —»

»Icke mer än varje kvinna gör — hon vill väl gärna se täckelig ut bland folk», svarade Kristin kort.

Prästen yttrade åter:

»Var det barnet din husbondes, såsom du säger — då hade du väl icke skött det så illa att du vållat dess död med din vanvård.»

Den ene av de unga prästerna från Hamar steg fram och grep

725