hastigt tag om Kristin. Ett ögonblick efteråt stod hon som förut, blek, och rak — tackade prästen med en böjning på huvudet.
Sira Solmund tog häftigt i:
»Det sade tjänstekvinnorna på Jörundgård — min syster, som ofta kom där i gården, har också sett det — modern gick med mjölken strömmande ur brösten, så att klänningen var genomvåt — men var kvinna som sett piltens lik kan vittna att han dog av svält —»
Biskop Halvard slog ut med handen:
»Detta är nog, Sira Solmund. Vi få hålla oss till den sak som föreligger, och det är huruvida Jartrud Herbrandsdotter icke hade annat att komma med, då hon förde klagan mot sin husbonde, än att hon hört rykten, vilka husfrun här säger vara lögn — och om Kristin kan vederlägga dessa rykten. — Ingen säger väl att hon burit hand på sitt barn —?»
Men Kristin stod blek och sade ej mera.
Biskopen sade till sockenprästen:
»Men du, Sira Solmund, du hade varit skyldig att tala med kvinnan här och låta henne veta vad som sades. Har du icke gjort det?»
Prästen rodnade:
»Jag har av hjärtat bedit för denna kvinna att hon måtte godvilligt lämna sin genstörtighet och vända sig till ånger och bot. — Icke var hennes far min vän», sade prästen häftigt. »Men i varje fall vet jag att Lavrans i Jörundgård var en rättsinnig man och stark i tron. Bättre lott kunde han varit värd — men denna hans dotter har lassat skam på skam över honom. Nätt och jämnt var hon vuxen mö, så vållade hon genom sin lösaktighet att två goda svenner här från bygden fingo sin bane. Så bröt hon tro och fästomål med en gäv och fullgilder riddareson, som hennes far utvalt till hennes husbonde, drev på vanhederligt sätt sin vilja igenom och fick denne man, som I, herre, väl veten blev dömd som landsförrädare och drottsvikare. Men jag tänkte att till sist skulle det väl uppmjuka. hennes hjärta, när hon såg att hon satt hatad och föraktad, hon och alla hennes, med det värsta rykte om sig, här på Jörundgård — där hennes far och Ragnfrid Ivarsdotter sutto med var mans aktning och tillgivenhet —.
Men det blev för mycket, då hon nu kom hit med sin son till konfirmationen — och den man skulle leda pilten fram under eder hand med vilken hela bygden vet att hon lever i trefalt hor och blodskam —»
Biskopen gav honom tecken att han skulle tiga:
»Hur nära i släkt med din husbonde är Ulv Haldorsson?» frågade han Kristin.
»Ulvs rätta far var herr Bård Petersson av Hestnäs. Han var halvbror till Gaute Erlendsson på Skogheim, Erlend Nikulaussons morfar.»
Herr Halvard vände sig otåligt till Sira Solmund;
726
