Litet blod silade ut ur mungiporna; hon torkade bort det och tiggde honom viskande — när hon rörde på sig, kände hon sin klänning genomblött och kall av blodet, som hon fått på sig då hon ledde honom in och i säng. Emellanåt bubblade det litet i Erlends bröst, och han tycktes ha svårt för att andas — men han hörde ej mer och kände visst ingenting, medan han lugnt och oavlåtligt gled mot dödsdvalan —.
Loftsdörren öppnades brådskande; Nåkkve skyndade in,
kastade sig ned framför sängen, grep faderns hand och ropade på
honom —.
Efter honom följde en högrest och bred herre i reskappa. Han bugade sig för Kristin:
»Hade jag vetat detta, min fränka, att I tarvaden hjälp av edra fränder —», han avbröt sig, då han såg att mannen var döende, gjorde korstecknet och drog sig undan till rummets bortersta vrå. Halvhögt började Sundburiddaren läsa bönen för döende, men Kristin tycktes ej ännu ha märkt herr Sigurds ankomst.
Nåkkve låg på knä, lutad in över sängen:
»Far! Far! Känner du icke igen mig längre, far?» Han flyttade sitt ansikte mot den av Erlends händer som Kristin satt och höll; den unges tårar och kyssar regnade ned över båda föräldrarnas händer.
Kristin sköt litet undan sonens huvud — som om hon halvt vaknade:
»Du stör oss», sade hon otåligt, »gå bort härifrån ——x
Nåkkve reste sig på knä:
»Gå —? Men mor —?»
»Ja — sätt dig borta hos dina bröder —»
Nåkkve lyfte sitt unga ansikte — vått av gråt, förvridet av sorg — men moderns ögon sågo ingenting. Så gick han bort till bänken, där de sex bröderna redan sutto. Kristin märkte det ej — hon endast stirrade, oavvänt, med vilda ögon på Erlends ansikte, som nu lyste snövitt i ljusskenet.
En liten stund efteråt öppnades dörren på nytt. Med ljus och
med ringande silverklocka följde djäknar och en präst biskop
Halvard in i loftet. Ulv Haldorsson trädde sist in. Erlends söner och
herr Stgurd stego upp och knäföllo för Herrens lekamen. Men
Kristin endast lyfte liter på huvudet — vände ett ögonblick sina
förgråtna ögon, som ingenting sågo, mot de kommande. Så lade
hon sig ned igen, som hon legat, framstupa över Erlends lik.
750
