bli gående härhemma i alla sina dagar och hjälpa Gaute med gårdens skötsel så som nu —.
Ibland tyckte Kristin att Lavrans påminde litet om fadern med detta underligt främmande väsen — men Erlends mjukt likgiltiga sätt hade omväxlat med muntert överdåd, och Lavrans hade alldeles ingenting av faderns bråda, häftiga lynne. Erlend hade aldrig varit så långt borta från det som tilldrog sig omkring honom —.
Lavrans var den yngste nu. Munan hade snart sovit länge
däruppe i gravmullen hos sin far och den lilla brodern. Han dog tidigt
på våren året efter det då Erlend blivit dräpt.
Änkan hade gått där efter mannens död som om hon varken hörde eller såg. Mer än smärtan och sorgen förnam hon en kölddomning, en känslolös vanmakt i hela sin kropp och sin själ, som om hon själv höll på att förblöda av hans banesår.
Hela hennes liv hade legat i hans famn alltsedan den åskdigra middagstimmen i utladan på Skog, då hon första gången gav sig hän åt Erlend Nikulausson. Då var hon så ung och oerfaren, så hon visste ej stort om vad hon gjorde, hon bara bemödade sig om att dölja att hon helst velat gråta, för att han gjort henne illa, men hon log, ty hon trodde att hon gav sin älskare den dyrbaraste gåva. Och antingen det nu varit en god gåva eller ej — hon hade dock givit honom sig själv, helt och för alltid. Sitt ungmöliv, som Gud misskundsamt prytt med fägring och hälsa, då han lät henne födas i trygga och hederliga förhållanden, och som hennes föräldrar värnat alla de år de fostrat henne med den kärleksfullaste stränghet — med båda händerna hade hon givit allt till Erlend, och sedan dess hade hon levat i hans famntag.
Så många gånger, under de år som följde, hade hon tagit mot hans smekningar hård och kall av vrede, lydigt fogat sig efter sin makes vilja, medan hon kände det som om hon måste gå under, utpinad av trötthet. Hon hade tänkt med ett slags skadefröjd, när hon såg på Erlends vackra ansikte och sunda, sköna kropp, att det kunde nu ej längre göra henne blind för mannens brister. Ja, han var lika ung och fager; ännu kunde han stormande överhopa henne med smekningar, lika hett som den tid då också hon var ung. Men hon hade åldrats, tänkte hon och kände liksom ett rus av högmod och segerstolthet därvid. Lätt att hålla sig ung för den som aldrig vill ta lärdom, som icke gitter lämpa sig efter livets krav och icke gitter kämpa för att tvinga livsvillkoren in under sin mänskliga vilja.
Men till och med då hon tog emot hans kyss med hårt slutna läppar, vände sig bort från honom med hela sitt väsen till kampen för sönernas framtid, anade hon att i detta värv hängav hon sig själv med den heta eld som mannen en gång tänt i hennes blod. Åren hade avkylt henne, trodde hon, ty hon blev ej längre het när Erlend fick den gamla glimten i ögat och den djupa klangen i rös-
754
